Kanske våren 2024 kommer att gå till hävderna för att det getts ut svensk poesi som varit storartad både kvalitativt och kvantitativt. Till de poeter som gärna jobbar i det större formatet hör Leif Holmstrand, som under våren också varit aktuell med en hyllad konstutställning i Malmö (som jag tyvärr råkade passera dagen innan vernissagen). Hens senaste bok heter Community och är en mäktig koloss i A4-format, med undertiteln ”Dikter och lyrisk dramatik 1998-2024”.
På ett sätt är det ett livsverk, bestående av delar som tidigare publicerats i olika sammanhang. Ett kollage, visst. En stor del av dikterna är tvåspaltig, där du som läser måste göra ett läsval: ska du följa den vänstra från början till slut (många långa sidor senare) och sedan bläddra tillbaka för att läsa den högra? Det är oklart vad som ska föredras: jag läser en sida i taget, vänster spalt uppifrån och ned och sedan höger spalt likaså. Oanade samband bildas, allra mest så i en dikt som härbärgerar längre referat i versaler från pornhub.
Ja, juxtapositionen är ett av Holmstrands främsta redskap, där hen blandar samman det höga och det låga, det äckliga med det ljuva. Boken är ett myller, inte endast de dikter som explicit handlar om insekter, som en återgivning av biologen Deborah Gordons verk Ants at Work. Holmstrand kallar den för ”denna feta stack”, och jag är benägen att hålla med. Det resulterar i en smått monstruös bok, som du inte läser i en handvändning (jag har haft den som följeslagare en stor del av våren).
Den röst Holmstrand låter ljuda i dikterna bär långt ifrån de kännetecken vi brukar använda för reguljär poesi. Låt säga: du får aldrig intrycket att det här kunde ha skrivits av någon annan grafoman, för så här nedtonat skriver aldrig Johan Jönson eller ens Lars Norén. Men det finns utrymme för det Julia Kristeva kallade abjektet, alltså det som är underligt och främmande i oss, rentav frånstötande. I ett följebrev formuleras Holmstrands poetik som ”antistraight”.
Det blir många upprepningar, som i sig blir betydelsebärande. De här raderna sprids i den första dikten:
vi skenar in på öppna landskapstungor
vi reser oss halmlikt trassels urverk
sonderar vädrar hittar dig en plats
förgätmigej och symbiotisk fostran
i munnen på varandra ordrikt lagda
som ytterblivna skräpuppgifter fula
som vi förkastat utan musklers vilja
som vi till slut har skurit mellan muskler
förmjölkade av allt det underbara
som djuren kunnat låsa upp tillsammans
Det är en bok som är både för mycket och för lite, och det är också både lätt och svårt att läsa boken. Lätt, eftersom du kan läsa hur du vill, och svårt, eftersom det är fysiskt och psykiskt ansträngande. Dagboksanteckningar löper över nästan hela bokens högerspalt och redovisar ett kontinuerligt skrivande. Annat är polyfont pornografiskt, och inventerar slagg och skräp och smuts, drivved som passerar i plastfloder, helvetesänglar och fittförsedda hålldamer, fittblommor och demonapor, väntrumsångest och heteromanlig brevterror, förruttnelselust och sötdödens lammungar.
Att läsa boken kan kännas som att gå in i ett rum och lyssna på flera radiokanaler som står på samtidigt. Det är en mashup och ett maniskt brus som är svårt att reducera eller göra rättvisa i en recension. Det är utmattande, påfrestande, ibland provocerande – och som bekant är provokationen en glosa med oförtjänt dåligt rykte, för vi behöver sannerligen mer av den varan, det som i neutral mening provocerar fram nya tankar. Det samtida finns i både det uttryckliga och i det underförstådda.
Holmstrands poesi bryter igenom våra förväntningar om hur poesi ska se ut och bete sig, genom sitt sätt att uppvakta en oskön skönhet:
en girlang kom fram ur munnen
väggen tryckte hårdhänt ner oss
VI HAR REP MEN INGA STÄMBAND
inget ljud fick lämna rummet
kärleksfulla munnar väste
EGENSINNIGT LEVER RUMMET
EGENSINNIGT VÄNDER TANKEN
EGENSINNIGT ÖPPNAS VÄRLDEN
inget vittnesmål fick höras
Så ges även anaforen, detta slitna stilgrepp, ny form genom versalen, och det är svårt att läsa raden ”kärleksfulla munnar väste” utan att erfara det Baudelaire en gång kallade ”en ny rysning”. Vad ska denna teknik kallas? Sublim? Holmstrand är inne på det sublima spåret i någon av dikterna, och hen hänvisar också till John Miltons epos Det förlorade paradiset, kanske det mest sublima uthållighetsprov som skrivits. Det är ont om andningspauser också i Holmstrands kompromisslösa bok.
Sömlöst rör sig Holmstrands dikter genom de olika sjoken av disparata texter, som sysslar med att omformulera poesin som texttyp, lite som Einstürzende Neubauten gör med sin musik. Legenden Blixa Bargelds ord när han lämnade Nick Caves Bad Seeds kan tillämpas på Holmstrand: ”I didn’t get into rock & roll to play rock & roll”. Eller: Holmstrand blev inte poet för att hen började skriva poesi.
Yoko Ono skrivs sönder, jag menar skrivs hel. Kontaktannonser formuleras hejdlöst, sanslöst, skamlöst. Centralt i boken finns en hämndpjäs i tre akter, ”erinyerna” [sic], som i sin tur visar oväntad koncentration och ett fokus på något slags upphörande:
har kroppar funnits finns de
mellan barnlika skrynklade
minnena
som flygande glöd i nerförstörtad
frihets många nätter
i småfåglars brända yttersta
fjäderspetsars ögonfransar
men gud hennes ögon och hans
de självbåda retas
med baksidans parasiter
Vi har som sagt sett många tjocka och många bra poesiböcker denna vår (Ellen Nordmark, Pooneh Rohi, Malte Persson, Gustav Sjöberg). Med andra ord: svensk poesi är vital och spretig, ibland skitjobbig att läsa, och glimtvis alldeles underbar. Vänner av minimalism får leta annorstädes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.