En av senare års mest omtumlande läsningar var Maria Stepanovas Minnen av minnet, en bok som i fem års tid varit en fyrbåk över det litterära landskapet – ett riktmärke för hur fantasifullt ett ämne kan behandlas skönlitterärt. Ett sällsynt och sällsamt lyckligt möte mellan biografi och fiktion. Den följdes av diktsamlingen Kroppens återkomst, som också den var fantastiskt förbryllande. Och nu utkommer en ytterligare diktsamling: Vinterrit 20/21.
Nu handlar det om Covid-pandemin som lamslog världen med början våren 2020. Författaren tvingas lämna Cambridge för att återvända till Ryssland. Där hamnar hon i en svacka som liknar depression, och identifierar sig med Ovidius, som tvingades i exil efter att ha varit för kaxig i skrift. Kanske han är den mest underskattade romerska skalden? Stepanova ställer sin egen privata saknad jämte Ovidius, som i själv i breven från Pontos också hamnade i en depression och en skildring av iskylan som inte enbart kan läggas på det bildligas konto:
Du vet ej av någon vår då man virar blomrika kransar,
ser aldrig skördefolk, nakna i sensommarns sol,
ej räcker hösten dig några klasar med fullmogna druvor;
varje årstid är kall, hemsökt av bitande frost.
(Översättning Ingvar Björkeson.)
I ett förord tecknar Stepanova hur pandemin lade beslag på årstiderna, ”som om allt var en ändlös, gränslös, variationslös vinter”. Det är lätt att dela den erfarenheten: det var en gräslig tid, som om tiden verkligen stod stilla. Och det var på något sätt alltid kallt. Det var som om Shelleys ord i den mäktiga dikten ”Ode to the West Wind” för en gångs skull inte kunde besannas: ”If winter comes, can spring be far behind?” Stepanovas dekret anger det bistra i att hon ”var inte förvisad till ett främmande land / Utan till en årstid”.
Precis som pandemin koloniserade oss blev Putins invasion av Ukraina en del av en koloniseringsprocess, blir Stepanovas exakta beskrivning av sakförhållandena i det nyligen tillagda förordet (diktsamlingen utkom året innan kriget). Hon lever nu själv i exil i Berlin. Skrivandet sker i trots mot vädrets makter. Ibland skriver Stepanova med avväpnande humor, ibland i förbittrad harm. Det är långt ifrån någon reguljär dagboksdikt kring Covid. Hon låter känslorna bli okontrollerade och obehärskade: ”Den människa som sa att ingen människa / Är en ö, låg aldrig lämnad i en tom säng”.
I dikterna låter Stepanova myt och verklighet jämkas samman; hon låter sagan och sanningen bilda nya allianser. Tiden sätts ur spel. Hon blandar det precisa och stringenta med utfärder mot oförutsägbara destinationer. Ibland oss i nutid rör sig Ovidius, som hon kallar Naso efter hans fullständiga namn Publius Ovidius Naso (43 f.Kr.-17/18 e.Kr.). Stepanova påminner oss om att poesi är det som uppfinner sin egen logik, sin egen sanning:
Det sägs att i paradiset
Finns varken man eller hustru,
Alla går nakna som himlens änglar
Ifall det stämmer är vi i paradiset
Diktsamlingen är indelad i två avsnitt och blandar olika stilnivåer, med rim, slang, citat, talspråk och arkaismer som väcker förundran inte minst med avseende på hur översättningsarbetet har gått till, signerat Ida Börjel och Nils Håkanson. Där finns en (medveten?) allusion till Nils Ferlin: ”Inte ens en grå liten fågel”. Det finns också några avsnitt på en väldigt gammalmodig svenska, som återigen får en att undra hur det ser ut i original. Visst är det bra med Stepanovas förord, men ett efterord från översättarna eller en fotnot hade varit tacknämlig här.
Min teori är att det finns två människor: de som tar sig själva på för stort allvar, och de som har distans till sig själva. Men Maria Stepanova verkar hålla på att skapa en tredje ståndpunkt, eller att hon rör sig mellan olika energifält, där ironin är ett av dem. I vår har ju den svenska samtidens beroende av ironin avhandlats i poesidebatterna, utan att det (som vanligt) landat i någon hållbar slutsats. Utövar ironin ett gynnsamt eller skadligt inflytande? Det enda som räknas är hur bra det är gjort. Och Stepanovas sätt att inkludera ironin är helt fulländad. ”Se och lär!” önskar jag få säga till de som aspirerar på att skriva poesi.
Men här finns också gravallvaret. Förlaget kallar det ”ett körverk”, men mer är det skrivet i något som kunde kallas det okuvliga. Dikterna blir inga statiska föremål att beundra, utan bildar ett kollage av hätska utfall och tillbakadragen introspektion. Gemensamt för Ovidius och Stepanova är också den höga grad av motstånd som präglar dikternas tilltal. Det blir inte klarlagt vari hennes skuld ligger: ”Jag begick ett misstag, / Jag var, är, har alltid varit ett misstag, vet bara inte vilket”.
Med sina många trådar bildar Stepanova ett mönster över belägring, isolering och exil, och ger förutsättningarna för ett nyskapande tidsdokument i vardande. Liksom i mästerverket Minnen av minnet uppfinner hon nya former för att berätta och förmedla en erfarenhet. Jag tyckte mycket om hennes förra diktsamling – jag mer än tycker om den här, vars enskilda rader lyser upp också den usla dag som de blir lästa i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar