Från 2003 ger samfundet De Nio varje år ut en antologi, en Litterär kalender, och årets utgåva har minst ett scoop. Det är en tidigare opublicerad novell av Willy Kyrklund, skriven när han var drygt 20. ”Prinsessan som älskade livet” från krigshösten 1942 kan tyckas vara en bagatell, men det är en skickligt framskriven allegori med stark symbolisk tyngd. Daniela Floman skriver om Kyrklund, och återger en militärläkares krassa dom över det bristfälliga officersämnet: ”estettyp”.
Annars innehåller boken bidrag som berör både kanoniska och apokryfiska författare. Från Franz Kafka, Gustaf Fröding och Charles Baudelaire till Peder Sjögren. Samt sju skönlitterära bidrag, där jag mest fastnar för Elisabeth Hjorths oerhört täta utdrag ur en kommande roman om nunnor och svartklädda barn i ett hemligt sällskap. Men också Steve Sem-Sandbergs novell om en ung man som tar en gamling av daga är suggestiv, och ger intryck av hur det kunde se ut om Lena Andersson skulle skriva en pastisch på en novell av Edgar Allan Poe. Gamlingen var vid mordscenen precis i färd med att fullborda ett korsord, där ordet ”MORGON” aldrig skulle följas av ”DAG”, och säg någon som hanterat litterär ironi bättre.
Niklas Rådström, en av De Nio, bidrar med en sonettkrans. Glädjande nog har detta urgamla versmått fått en renässans de senaste åren, med Olivia Bergendahls Augustprisnominerade samling (så bra var den väl inte?), likväl som kransar diktade av så disparata poeter som Jonas Gren och Hanna Rajs. Rådström skriver om änglar och krigets konsekvenser, och lånar sitt bildspråk från bland andra Tomas Tranströmer och John Keats. Flyger det? Döm själv:
Ängeln som går i krigets brända städer
har inte kommit för att strida
Ner i skyddsrummet ängeln träder
för att vara ett vittne vid din sida
Där allt går förlorat och inget vinns
är människan det som änglar minns
Jag gillar det. Inte minst greppet att avsluta med ett rimpar, så som Shakespeare gör i sina sonetter (den som inte får nog av sonetter – går det att få nog av sonetter? – ska förstås läsa Tove Gerges aktuella översättningar av just Shakespeares samling).
Peter Fröberg Idling skriver med balanserad entusiasm om Peder Sjögren, som en gång i tiden var en storsäljande författare (vilket förklaras av att han var representerad i mitt föräldrahem, och som jag läste med rätt stor behållning – å andra sidan var jag kanske 11 när jag gjorde det). Ett typiskt citat från denne rabulist till författare: ”Nästan allting man räknar ut är lögn och nästan allt som faller en in är sanning.” De motsägelser hos honom som Fröberg Idling så skickligt frilägger finns förstås också hos Kafka, som Sara Mannheimer uppmärksammar (något säger mig att vi har mer att läsa om Kafka, vars död inföll för 100 år sedan den 3 juni i år).
Olle Thörnvall skriver aningen rörigt om Baudelaire, men hans översättningar av några mindre kända dikter från främst Det ondas blommor imponerar. Jan Stolpe har översatt en dialog av den romerska skalden Lukianos mellan främst Hermes och Prometheus. Det är första gången den översätts till svenska, och det är sannerligen på tiden: Prometheus-myten har fått förnyad aktualitet med AI och Chat-GPT. Marianne Eyre har översatt judiska barns dikter från koncentrationslägret Theresienstadt från början av 1940-talet. Hon skriver att barnen är jämnåriga med henne – hon är född 1931 – och det ger tolkningarna oanad tyngd. Även här aktualiseras krigsdikterna med de dubbla krigen nu i Ukraina och i Palestina.
Marit Furn försökte skriva en roman med bibliskt motiv, lite i Torgny Lindgrens anda, om Arons tystnad i 3:e Moseboken. Det blev ett fiasko, men berättelsen om misslyckandet blir en lyckad essä. Den näst senaste Katapultpristagaren Mickaela Persson har i sin tur skrivit ett kärleksmanifest om en av sina nio muser. Hon skriver om rätten att få älska den man vill i en starkt bultande text med rusande hjärta, vingfladder och agavesirap som rinner innanför bröstet. Det är också ovanligt att läsa raden ”Vi samåkte i en färdtjänsttaxi” i en modern kärlekskontext (Persson har en synnedsättning som gör att hon bara kan se ljus och mörker).
Jonas Ellerström, en annan av De Nio, spekulerar om Carl Jonas Love Almqvist träffade den amerikanske generalen Ethan Allen Hitchcock, och eventuellt översatte dennes bok om Swedenborg, eller tillsåg att den översattes. Bevismaterialet är tunt, och Ellerström verkar inte själv tro på sin tes, vilket inte hindrar honom från att skriva en engagerad och engagerande text som uppvaktar litteraturens viktigaste ord: ”om”. Madeleine Gustafsson, slutligen, tillhör också De Nio, och hon besöker årets pristagare av samfundets stora pris, Barbro Lindgren, för ett samtal om hennes böcker.
Ja, och en del annat, i den som alltid fullmatade kalendern. Det här kanske låter gnälligt och självupptaget, men när jag för två år sedan själv bidrog med en längre essä om Rut Hillarp, undrar jag vem som läser antologin. Jag hade skrivit en essä som antagligen var det bästa jag skrivit – jag har aldrig varit så inspirerad eller haft så bra förutsättningar att skriva den (på ett höstlov i Umeå). Men vem läste den? Med andra ord: var finns recensionerna av den viktiga gärningen som utförs av De Nio?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar