Kid Life, Kuba Rose, 2066

 

”Ung vuxen” är en träffande karakteristik av den dubbla blicken på både den egna identiteten och den yttre världen som drabbar den som befinner sig i mellanåldern mellan barnet och den vuxne. Kanske det också borde finnas ett lika träffsäkert begrepp för den som är ”vuxet vuxen”, men det får bli en senare fråga.

 

Fotografen Kuba Rose har tidigare publicerat bland annat en bok som följer några skådespelare i deras arbete att iscensätta roller, och en bok som skildrar en kusins barndom och dess tuffa erfarenheter. Nu utkommer Kid Life, som fångar ett antal personer – ett antal karaktärer – i den period som alltså går under namnet ung vuxen. Är inte titeln aningen missvisande, för strikt talat är de väl inte barn?

 

Associationerna går nog lätt till Larry Clarks på sin tid (mitten av 90-talet) kontroversiella film Kids. Om jag inte missminner mig var väl inte alla där heller barn, även om den skildrade en våldtäkt på en tolvåring? Fast engelskans ”kid” är förstås mer omfattande än barn; mina kolleger i Europa brukar kalla sina gymnasieelever för kids, till exempel. Kanske det är en medvetet missvisande titel?

 

Sara Gordan, som skrivit bokens förord, associerar också inledningsvis till Clarks film, samt att bildernas stökighet kan spåras till Nan Goldins råa dokumentärbilder. Det må vara en uttjatad trop att jämt och ständigt hänvisa till dirty realism så fort något inte ser ut som en TV4-studio, men för en gångs skull tycker jag det är en adekvat beskrivning av Roses metod, med bilder som ofta är oskarpa och filterlösa.   

 

Gordan  betonar också människans förmåga att bära olika åldrar inom sig. George Bernard Shaw må ha sagt att ”youth is wasted on the young”, men jag är obenägen att hålla med. Det är meningen att du ska göra dumheter när du är ung (när du fortfarande kommer undan dem med att le, som Perssons Pack sjöng).

 

Kameran befinner sig ofta på behörigt avstånd, och det stärker intrycket av respekt för det skildrade. Att fotografera någon är ett förtroende (de enda gångerna jag har blivit bra på bild är när fotografen har sagt något berömmande, ta det som ett tips). En kvinna sitter i ett badkar, i ett ljus som öser över av det gula. Från sidan, på håll, ser hon rätt in i kameran, men det är oklart om hon ser överraskad ut, rädd eller stolt. Är hon medveten om att hon iscensätter den kända berättelsen om Susanna i badet? På toalocket ligger en bok. Det är Bibeln (nej, skoja).

 

Ögonen betonas ofta i porträtten, och den dubbla blicken bärs av de olika modellerna på fotona. Det råder ingen skarp gräns mellan oskuld och erfarenhet. Ansiktena är öppna, mottagliga för intryck, och tidlösa i hur de hela tiden växlar mellan ömhet och hårdhet. Få människor kan se så hatiska ut som tonåringar i lokaltrafiken, till exempel, men samma person kan utgöra ett kärl för kärlek om de i nästa sekund får en gynnsam notifikation i sin telefon.

 

Och Rose är bra på att fånga de ögonblicken precis när något ser ut att hända. Eller så här: ynglingarna på bilderna poserar, men de poserar så skickligt att det övergår i naturliga gester. Unga människor är lite som katter: fullt medvetna om vad de gör, men överlägsna på att inte låtsas om det. Äldre människor är ofta tvärtom: helt omedvetna om hur de uppfattas, fast de låtsas alltid ha full koll. Snarare än ålder är det detta som definierar en människas ålder – hur skicklig hon är på att agera disträ och nonchalant.

 

En del bilder är i färg, andra monokroma, en del exteriörer, en del landskap och en del stadsmiljöer, en del nakenhet, en eld, en garderob, en stilleben … Många av människorna står rätt upp och ned, som om de väntar på något, men det de väntar på kommer inte utifrån. För att saker ska hända måste du själv ta itu med det, och det är som om denna insikt håller på att växa fram i dessa unga människor, på tröskeln till det vuxna livet. Det liv som kan te sig både ljuvligt och skrämmande. En får bara hoppas att de ansluter till Jarvis Cockers visdom: ”It’s okay to grow up, as long as you don’t grow old. Remember: you are young.”