I senaste laget, Claire Keegan, översättning Erik Andersson, Wahlström & Widstrand

Det skulle dröja drygt tjugo år innan Sverige fick upp ögonen för den fenomenala irländska författaren Claire Keegan. Hennes öde liknar mer än i någon mån norska Ingvild H. Rishøis. Båda gav ut en mindre handfull novellsamlingar – fullkomligt ignorerade av svårflirtade svenska förlag – och fick sedan en formidabel succé med varsin korta roman: Rishøis Stargate och Keegans Små ting som dessa.

Keegan debuterade 1999 med novellsamlingen Antarctica. Sedan dess har hon gett ut, förutom kortromanen, en novellsamling som faktiskt översatts till svenska (Genom blå hagar), samt de tunna böckerna Foster (Det tredje ljuset) och So Late in the Day, som nu översatts av Erik Andersson till I senaste laget. Förlaget uppger Misogynie som originaltitel, men det är den franska översättningen som heter så.

 

Det är en relativt kort novell på blott 42 kort hållna sidor, ursprungligen – liksom Foster – publicerad i The New Yorker. Den lånar sitt motto från Philip Larkins dikt ”Aubade”, som förebådar död och utplåning med oförglömliga rader som ”Death is no different whined at than withstood”, och Keegans val:

 

It stands plain as a wardrobe, what we know,

Have always known, know that we can’t escape,

Yet can’t accept. One side will have to go.

 

Novellen handlar om Cathal som jobbar på ett kulturråd i Dublin. Det är en fredag mitt i sommaren och han får av sin chef rådet att ta en tidig helg. Han åker hem på en buss där folk läser Roddy Doyle, släpper ut sin katt och dricker en flaska champagne i ensamhet framför tv:n. Han tänker på sin flickvän och blivande fru och hur fel det blev mellan dem och vems fel det var.

 

Keegan har i intervjuer berättat att novellen kom till liv för tiotalet år sedan när hon undervisade på en författarskola, och improviserade fram idén för eleverna, för att illustrera hur det går att skapa något ur de enklaste och vardagligaste av premisser: en man lämnar sitt kontor en fredagseftermiddag, tar bussen hem, allt verkar odramatiskt men det finns en anspänning i hur han tar sig an tillvaron. En elev frågade om hon hade skrivit novellen, vilket fick henne att tänka att hon borde skynda sig att göra det innan eleven knyckte idén.

 

Den korta novellen ger oss ett liv i miniatyr. Cathal är ingen trevlig bekantskap, utan framstår som en burdus, självisk man. Misogyn? Den franska titeln är något på spåren, men det vore en förenklad läsning att entydigt ta ställning mot honom: litteraturen må vara mycket, men att agera domstol hör inte till dess ansvarsområden. Däremot skulle det gå att dra långtgående paralleller mellan just Larkins osvikliga fallenhet för att teckna vardagens svårmod och hur detta blir allt mer framträdande hos Keegan, ju fler böcker av henne som tillgängliggörs.

 

Claire Keegan har med rätta överösts med lovord, något jag förmodligen själv gjort mig skyldig till när jag läst henne. Ändå vill jag markera att skönlitteratur inte är någon tävling. Det är faktiskt klyschigt av en så bra författare som George Saunders att kalla henne ”en av världens främsta författare”. Det betyder inte heller någonting, eftersom ”en av …” ju kan omfatta 250 namn. Det kan räcka med att säga att hon liksom Rishøi är ytterst värd att läsa, och de är det av samma anledning: för sin människokännedom, för sin oerhörda förmåga att gestalta trovärdiga människor som kommer till liv för oss som läser.

 

De här författarna har utrustats med genomskådande blick. Keegan lär oss också vad vi ska värdesätta och vårda: de mellanmänskliga relationerna. Hennes novell om Cathal visar hur svårt det är att fördela skuld. Jag läser novellen med strypt andhämtning, för det verkar hela tiden ligga något bakom Cathals agerande och tänkande. Den obehagliga stämningen kryper fram i mellanrummen mellan vad han faktiskt har gjort och sagt och vad hans blivande fru anklagar honom för. Kort fotnot: Saunders valde ut novellen till New Yorkers podcast, men vägrade läsa in den, då den frekvent innehåller ordet "cunt". Keegan fick läsa in novellen själv.

 

Avslutningsvis, bara ett litet tips i all välmening till svenska förlag. Fattar ni inte vad ni bidrar till när ni envisas med att rutinmässigt ange författarnas födelseår? Det är ett led i den fixering vid ålder som kvällstidningarna odlar och som bokförlag borde frånsäga sig. Det här slipper en möta när en slår upp innerfliken till de engelska utgåvorna. Med andra ord har jag läst alla Sally Rooneys böcker på engelska utan att lära mig hur gammal hon är, medan det står i samtliga svenska utgåvor. Skärpning, tack.