Eller som med intet som språk. Dikter, prosa, utkast, Inger Christensen, översättning Marie Silkeberg, Modernista

 

Poeten Marie Silkeberg har förtjänstfullt översatt sju av Inger Christensens böcker. Det är i sig en översättargärning som har vitaliserat den svenska samtidspoesin och gjort oss mer mottagliga för relationen mellan språket och människan, och mellan människan och världen. För sex år sedan redigerade hon i samarbete med Christensens son Peter Borum ett urval av de efterlämnade pappren – sextio kapslar som inhysts av handskriftsamlingen på danska kungliga bibliotket.

 

Det danska urvalet – Verden ønsker at se sig selv – var en labyrint på nästan tusen sidor. Det svenska urvalet Eller som med intet som språk är på 400 sidor, så drygt en tredjedel har klarat sållningen. En skillnad är att den danska utgåvan valde omvänd kronologi, medan svenskan börjar med de äldsta texterna från 1959. Att ta del av materialet innebär att du ges tillträde till skapelseögonblicket, följa hur formfulländningen inte bara uppstår. Om något bevisar de här texterna hur mycket gediget och mödosamt arbete som ligger bakom de slutliga dikterna. Ett av bevismaterialen är den dikt om granatäpplet som hamnade i Brev i april, en samling från 1979. Här finns den i 22 versioner.

 

Silkeberg skriver i efterordet systemdikt i Christensens anda, då hon utgår från de 20 distrikten i Paris, utifrån en planerad bok som Christensen inte fullbordade. Så har Silkeberg följt spåren och räknar ned från 20e arrondissementet till 1a. Hon visar att Christensens diktvärld inte är ett museum, det är ett levande ämne, som står var och en fritt att använda och tillämpa för att göra världen mer hanterlig. Förvisso läste jag den danska boken när den kom, men jag vill inte stoltsera med starka kunskaper i danska språket, så att det tillgängliggörs på svenska kan bara välkomnas.

 

Titeln är en snillrik direktöversättning av den franska frasen – lånad från poeten Stéphane Mallarmé – som utgör begynnelsebokstaven i den akronistikon (bokstavsdikt) som daterats ”24 februari 1980”: ”Avec comme pour langage rien” (”med som till språk intet”). Pacifismen är närvarande i den här dikten, och överlag handlar det mycket om oron inför kärnvapnen och det kalla krigets konsekvenser.

 

Skulle det innebära att texterna saknar nutida relevans? Ingalunda. Ta bara ett enkätsvar som handlar om teatern: ”Överskådlighet har uppfunnits för att förbise i stället för att se.” Det låter som en kommentar till vår tids snuttifiering och fixering vid topplistor och prisutnämnanden. Boken består alltså av dikter och utkast i hög utsträckning, samt prosatexter av skilda slag: här finns fragment och faksimiler (en del teckningar också), över- och understrykningar, samt noveller och förord – bland annat till hennes egna översättning av Birgitta Trotzigs Dykungens dotter och en programtext till Anja Breiens filmatisering av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Båda texterna hör till det bästa jag läst om dessa våra oskattbara författare.  

 

Ändå måste det sägas att du bör känna till Christensen innan du kastar dig över den här boken, om du vill ha behållning av den. Det är ett komplement, som inte på något vis ska överskugga eller ersätta de böcker som redan existerar (med undantag för den tidiga diktsamlingen Græs och långdikten Digt om døden har allt översatts till svenska). Det finns gott om klarsynta analyser och unika insikter i de essäistiska partierna. En del har publicerats i svåråtkomliga tidskrifter och antologier, men merparten är opublicerat, arbetsutkast. Det kan alltid diskuteras hur relevant det är att så noggrant följa en dikts tillkomst. Det må kallas nörderi, men i så fall gör jag mig gärna skyldig till det.

 

I texten om Breiens filmatisering av Söderbergs roman står en udda formulering, efter att Christensen har resonerat kring hur huvudpersonen Arvid Stjärnblom inte kunnat välja mellan riktig och fel sorts kärlek eftersom han aldrig valt mellan riktigt och fel sorts liv: ”Aldrig har valt att göra upp med den oroliga drömmen om att uträtta något stort som människa.” Är det feltryckt? Borde det inte stå ”Arvid”? I det danska originalet står det ”Aldrig”. Meningen blir dubbeltydig. Ska det stå ”Arvid har aldrig valt att göra upp …?”

 

Men främst blir de här arbetsböckerna skisserna till en undervisning i hur du ska tänka bättre, hur du ska bättre förhålla dig till existensen: ”Man har aldrig riktigt sett världen om man inte har drömt den.” Och: ”Världen är alltid förklädd till det vi kallar verklighet.” Eller: ”Jag som är det som försvann när jag hittade mig själv”. Christensens definitioner av jaget och av världen lär oss förstå hennes dikter bättre, och det är förstås dit vi alltid bör återvända.

 

Vi läser Christensen för att hennes strukturella dikter uppmärksammar oss på världens orättvisa och ohyggliga strukturer. Så finns här några rader som borde skicka dig rätt in i hennes fantastiska diktsamlingar (för en gångs skull inga överord), där du både kan höra diktens själva musik och se diktens själva leende, som trotsar den annalkande katastrofen:

 

viskningarna finns, viskningarna finns;

skörden, historien finns och Halleys komet,

och härskarorna finns, horderna, härskarna;

hålorna, halvskuggan, hararna finns;

 

och huden; höjderna finns; halveringstider,

hungersnöd och honung; och trädgårdarna finns;

bergbräken finns; och björnbär, björnbär

 

Så här ser dikten ut i sin färdiga form, ur Alfabet från 1981:

 

viskningarna, finns, viskningarna finns,

höstskörden, historien finns, och Halleys

 

komet; härskarorna finns, horderna

härskarna, hålorna, och inne i hålorna

halvskuggan, ibland inne i halvskuggan

 

hararna, ibland bladverk framför hålorna där

bergbräken finns; och björnbär, björnbär

 

(Översättning Ida Linde och Silkeberg.)

 

I den ABC-bok som Christensen leker fram påtalar hon de ”kometord” som ”Ordbok över danska språket” kallar de ord som dyker upp och försvinner, och även hur hon samlar på sig sitt ordförråd likt björnen som går i ide under vintern. Det här behöver påtalas, att om du är författare måste du komma på något mer originellt än att säga att du ”filar på en roman”. Tänk på vad Vergilius sa: han sa att hans behandlade sina versrader liksom björnmamman när hon slickar sina björnungar.

 

Hon påvisar också varför vi borde bli bättre på att gå vilse, och att Descartes ord om att vi tänker och därför finns till borde ersättas med ”Jag tänker alltså är jag en del av labyrinten”. Och orden? De ska en förhålla sig så här till: ”det är först när man förälskar sig i alfabetet och i dess alfabetiska minsta delar som man får chansen att förmå världen att tala till oss på det språk den har gett oss.” Det här blir en nödvändig nyckel till Christensens poetik. Hon ingår i diktens labyrint som ”ett möbiusband mellan människorna och världen”.

 

I skisserna till det som skulle bli den magnifika boken Alfabet finns ytterligare några rader som lägger aktualiteten i dagen:

 

För att hetta upp den korta industrisommaren

För att hetta upp den hektiska banksommaren

För att hetta upp hela denna västvärlds sommar,

hela denna heliga militärsommar. Det är

krig. Det är därför det är krig. Det är

hela tiden krig.

 

Och orsaken, då som nu, stavas olja. Det är inte sant att tiden står still, men världen gör det, och bland annat därför är det oundgängligt att läsa Inger Christensen. För att hon ger oss sådana hisnande upplevelser: ”Stjärnornas språk, jag / talar det inte. Men stjärnorna / talar mitt.” Sannerligen. Enda chansen att vi ska överleva är att vi lyssnar på stjärnorna och lär oss upprätthålla empati med både det levande och det materiella.