En av de mest uppseendeväckande upptäckterna som svenska läsare kunnat göra på senare år måste heta Hilda Hilst. Brasiliansk författare, tio år yngre än geniet Clarice Lispector, som kan jag nu meddela den som det angår att här har vi att göra med ett temperament som befinner sig på samma våglängd som detta språkets vilddjur. Detta sagt med reservationen att jag bara läst två böcker. Tidigare i år Med mina hundögon, och nu Den obscena Madame D, båda förtjänstfullt översatta av Wera von Essen.
Likt många ovärderliga böcker är de svåra att kategorisera. Om den förra boken var en märklig uppgörelse med religionen och naturvetenskapen, är denna en mäktig batalj mellan religionen och sexualiteten. Typ så! För varje benämning vittrar sönder när du ställs inför Hilsts skrivande, som är en slags monolog mellan en kvinna och en man, men mer liknar en besatt monolog förd av en kvinna på gränsen till något slags sammanbrott.
Det är en utmanande kortroman. Det är en knasig essä. Det är en bön, ett stridsrop, en exorcism. Det är ett memento mori författat på sårets alfabet. Men varför försöker jag karakterisera denna egendomliga bok, som vinglar fram mellan alla försök att bli fastnaglad? Du får helt enkelt uppfinna en ny läsart för detta mellanting mellan skönlitteratur och privat bekännelse, med drag av filosofiskt traktat, manifest, poetisk aktivism och essä.
Nöj dig med att konstatera att rösten tillhör Hillé, ”även kallad Madame D” (som i ”Dårskap”), och hennes samtal med mannen Ehud. En filosofisk undersökning om hur vi känner igen oss i det som är främmande. Hilst delade Lispector närhet till det djuriska i det mänskliga, och den här romanen-ish har en kavalkad av djur i en bildspråklighet som uppvaktar både det bildliga och det konkreta.
Det är poesi som beter sig som prosa, eller jag menar prosa som beter sig som poesi (aaaah, du fattar!). Vad är då det obscena? Det som överskrider vanan. Det vulgära, det smutsiga, det fula – det förbjudna. Gränsen lockar alltid, som Lacan skulle ha sagt: ”Överträdelsen är i sig mer njutbar än upplevelsen”. I filosofen Marcia Sá Cavalcante Schubacks efterord betonas hur Hilsts uppsåt är att påvisa hur litteraturen och poesin är obscena i högre utsträckning än bokens ämne. Det är en viktig distinktion: det skrivna tar form av sitt innehåll.
Hilst skulle skriva en pornografisk trilogi, något som väckte ont blod i hemlandet och bidrog till att hon marginaliserades som författare. Hilsts situation påminner inte så lite om vad som hände när Linda Skugge etablerade sig på Only Fans, och det slår mig att Hilst var lika gammal när hon skrev Den obscena Madame D som Skugge blir i år. Sådant kan inte vara en tillfällighet.
I stället för att, som Cavalcante Schuback gör i efterordet, hitta en parallell i Heinrich von Kleists novell ”Markisinnan von O.”, finns nog en starkare likhet i några av pornografins klassiker, som Pauline Réages Berättelsen om O eller Georges Batailles Ögats historia och Himlens blå. Hillés strävan att bli ett ”ingenting” delas ju av den undergivna protagonisten ”O” i Réages roman. Dödslängtan blir kontentan av behovet av ett större ingenting än det livet kan erbjuda. Döden må vara hemsk, men livet är också hemskt. Denna drift att sammanföra det höga med låga kunde en så from läsare som Emilia Fogelklou identifiera hos Bataille (som hon var först i Sverige med att se hans författarskaps storhet).
Gud är det tomrum som skapar sitt berättigande. Det tomrum som blir vårt innehåll. Kärleken blir en del av den stora illusionen, och sexualiteten ett glupskt monster, förtärande och förkrossande, men också förlösande. Hilst skriver upphackat i en rytm som von Essens översättning ger adekvat svensk kontext. Därför kan jag se att glosor som ”sinister” och ”livid” livar upp och ger texten prägel av något oåtkomligt och förstärker hur queert Hilst skriver, som vore det skrivet i en besvärlig och kurvig uppförsbacke.
Är det inte svårt, för att inte säga omöjligt, att skriva sexigt om sex? frågar du kanske. Ärligt, har du läst Virginia Woolfs Vågorna? Har du läst en bok av Jeanette Winterson? Har du läst Rut Hillarp? Har du läst Helena Österlund? Har du läst Hilda Hilst? I hennes bok om Madame D[årskap] finns ett skrivande bortom normerna, ett rastlöst aggressivt skrivsätt som attackerar skiljetecknen och nyttjar gemener för att skildra det gemena. Hon uppfinner sin egen skamlösa symmetri.
Hur skriver hon? Så här:
Högfärd. Lögn. Och efteråt gick du ut och jag ritade ditt ansikte ovanpå mitt, din långa kropp, dimmig och översvämmad av dig repeterade jag ord: dagg, snurrande strömvirvlande skönhet. Hillé, sconbussolata, Hillé perduta [förvirrad och förlorad, mina tillägg]
Du har en mask på dig älskling, den är aggressiv och askgrå, att se på dig är att kliva ner i intets svindel, vi ska vandra tillsammans i ett torftigt allt om din tystnad blir min, därför talar jag, talar jag, för att driva ut dig, därför arbetar jag med orden, också för att driva ut mig själv ur mig själv, hårdheten går sönder i avgrunden, ett begynnande utbrott i denna fuktighetens fonem, stavelser, ett begynnande ljus, fritt från ångest
det är bättre att vara tyst när ens namn är passion
Aaaah, du fattar, det här är antingen för dig eller inte. Det är lika mycket skräck som sex, för sex är farligt, livsfarligt. Hilsts monolog skildrar det levande i kärlekens dårskap, söker upp det som sårar, det som provocerar. I den ekvationen ingår religionen, och om Expressen Kultur skulle recensera den här boken (lär inte hända) kan jag bjussa på rubriken: ”Hon penetreras av Gud”.
Med hjälp av hisnande tankesprång tar sig Hilst an sin historia, och kryddar med paradoxer och svårsmälta infall. Det här är en text som det inte är helt lätt att komma in i. Men det är en bok som gör mig alldeles matt. Hur kan en så kort text vara så här innehållsdiger? Det ska inte förnekas att det är en krånglig och svår bok, vad en än lägger in i begreppet ”svår” (det är en kort bok som tar lång tid att läsa). Jag kallade den ”utmanande”, även det något som lätt kan bli en kliché. Men jag vill inskärpa hur uppfriskande det är att ta del av en författare med en så knivskarp vision. Om det är något vår tid saknar är det ju författare som vågar gå egna vägar och vågar skriva på tvärs mot tidsandan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar