Nyligen läste jag en intervju med Andres Lokko och Po Tidholm, som på ett förutsägbart vis klagade på de förutsägbara kultursidornas fixering vid Taylor Swift och annat populärt, på bekostnad av den smala kulturen. Jag kände mig lite träffad efter att ha skrivit en krönika i Jönköpings-Posten om Swift, men det som föranledde den var alla krönikor som förbisett musiken och texterna och fokuserat på allt runtomkring det musikaliska hantverket.
Å andra sidan tror jag ingen älskar fanzines lika mycket som jag, och läser dem lika ofta och hängivet, och jag försöker att förmedla också min kärlek för poesi som nog de flesta skulle kalla smal. Social hjälp uppfyller med råge min definition av fanzinet. I slutet av 70-talet gav Ola Åstrand ut tre nummer av denna skrift, och sedan ställdes utgivningen på paus. I fyrtiofem år. Så som det kan bli. Nu har det fjärde och sista numret sammanställts.
Och här finns ett givet lockbete i en text av Bruno K. Öijer, som med tidlöst patos kritiserar civilisationen. Det kunde ha skrivits 1979, eller i år. Parhästen Per-Eric Söder bidrar också med dikter, och det kan få en att under några svindlande stunder känna sig transporterad tillbaka till 70-talet. Men också några nyare stjärnor har bidragit med texter, såsom Leon Jaskoviak Åstrand, vars dikt ger mersmak. Han debuterade för två år sedan med en valpigt lovande samling, och den här dikten får mig att genast längta efter mer från hans penna. Jag gillade debuten, men kanske den hade blivit ännu bättre om den fått stått på tillväxt en liten stund?
Artisten Isak Sundström gav i fjol ut en kuriös diktsamling som samplade eller parodierade nekrologen. Den text han skriver här, i gränslandet mellan prosa och poesi, liknar de sångtexter han firat sådana triumfer med i band som Pascal och Skriet samt som soloartist. Det är självhatande desperata mörka blinkningar från det djupaste av djup: ”Nu är denna dag slut Den har varit hemsk Att skriva hjälper inte Jag är inte glad Jag är bara rädd Jag vet ingenting Mitt liv tillhör inte mig”.
Bildmaterialet är också vasst, i synnerhet bildsviten ”En värld utan visioner” som i tre bilder tecknar en liknande känsla som Sundströms text. Långa intervjuer med Olivia Laing och Anna-Lena Lodenius är givna inslag i ett fanzine, i synnerhet Lodenius tillåts breda ut sig kring SD och orsakerna till deras normalisering och popularitet, i en text som andas optimism, om än i måttligaste laget.
Det är ett fullmatat nummer, och det hör förstås till att ett fanzine ska vara svårt att få tag på. Social hjälp har jag inte sett i något flöde eller i någon bokflöde, men den som har vägarna förbi Stockholm kan förstås hitta Jonathan Brotts skapelse L’Amour – La Mort, om det nu ska kallas ett fanzine när den yttre formen är så spektakulärt påkostad?
Innehållsmässigt följer numren – vi har kommit till det femtonde – en altlit-inriktning. Som tema lyder de magistralt versalt skrivna ”ON GOD”, framför Jean Pierre Luminets tänkta fotografi av ett svart hål (kanske samma hål som tillfälligtvis slukade Social hjälp just samma år?). Olika texter handlar då om Gud som ett intet. Dessa texter är ibland skrivna av – du gissade rätt – Elis Monteverde Burrau och hans främsta vapendragare Ali Alonzo. Andra av till exempel UKON, som berättar om ett brasilianskt medium som på 60-talet utan läkarutbildning opererade ett flertal patienter för svåra åkommor under smeknamnet ”kirurgen med den rostiga kniven”.
Att L’Amour … är ett fanzine motiveras också av spretigheten, och det faktiskt oförutsägbara i utförandet (det Lokko en gång kallade ”framåtrörelsen” … ”en gång?”, skoja). Liksom i Social hjälp är bildmaterialet växlande, och sammanställer ikoniska målningar av Dürer och Bosch med socialrealismens fotokonst. Och mitt i numret dansar Walav Nijinksy in med sin dagbok: ”Döden är livet. Människan dör för Gud. Gud är rörelse, och därför är döden nödvändig. Kroppen dör, men förnuftet lever.”
Av dikterna får jag säkert anledning att återkomma till Liza Tegels märkliga svit som går under namnet ”Pöltillståndet/Hölderlins bi”. En del av numret har översatts till engelska, men det gäller långt ifrån samtliga texter, och ibland går det åt andra hållet, när Monteverde Burrau översätter Tao Lin. Det är ett inslag som väcker förvirring: är det meningen att utländska turister ska hitta fram till innehållet? Titeln ”ON GOD” lockar onekligen, men det hade kanske underlättat om rubbet hade översatts. Vad blir ”rubbet” på engelska? ”A jolly shebang of a fanzine.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar