Lars Norén ser ut att ha öppnat slussarna för dagboksgenren. På senare år har vi kunnat läsa olika försök att skriva dagboksmässigt av Wera von Essen, Marianne Lindberg De Geer, Johanna Ekström, och många fler – allra senast Aase Berg. Snart blir de så många att det är lättare att urskilja vem som inte utgett sin dagbok.
Ulf Eriksson har gett ut drygt 30 böcker på Bonniers i olika genrer: diktsamlingar, essäer, romaner, novellsamlingar. Det är ett författarskap som för att travestera en filmtitel är ”a many-splendored thing”. Till sitt bidrag i genren väljer han en annan infallsvinkel. Den kvadratiska boken Svarta fyrkanter har ”mikromemoarer”, och hade på arbetsstadiet några alternativa titlar, som ”Den förunderliga polyedern” eller ”Den föränderliga mångytingen”. För att förstå dem behöver du känna till att poly betyder ”många” och hedra ”yta”, samt att ytingen har anknytning till Giacomettis teckningar.
Så ja, Eriksson räds inte att använda bildade referenser, något vi som läst honom tidigare förstås känner till. Till hans källor hör en sällan sedd spansk kanon från filosofin och poesin. Boken består av 100 nedslag skrivna från sensommaren 2018 och ett drygt år framåt. Därmed missar han pandemin och Ukrainas krig, men det gynnar hans bok, att den inte behöver bli så situationsbunden.
Redan på första sidan förstår vi att här blir det åka av för den som älskar esoteriska glosor, när han bestämmer sig för att blicka bakåt: ”Jag kallar dem bilder, inte minnen eftersom de bär i sig något som är äldre än mitt liv, liksom det mörker husen innehåller tillhör en hyperspatialitet som når och gäller långt bortom arkitekturens rumsmodulationer.”
Men ska det ligga honom till lags att han inte drar sig för att låta pretentiös? Han förekommer sådan kritik i ett senare resonemang, där han uppfattar att det är så många ser på honom. Det blir också nästan rörande när han slår fast att han saknar en egen röst. Det här blir slående vid en jämförelse med Stig Larssons nyutkomna bok Högt och lågt, som har vissa beröringspunkter med denna. På gott och ont har ju Larsson exakt denna egna rösten i sitt skrivande.
Vad Eriksson däremot har i överflöd och som Larsson saknar är logisk stringens. Han blickar bakåt med rannsakande blick, men kommenterar också saker i samtiden. Därmed blir memoardelen aningen missvisande, likväl som det inte är någon reguljär dagbok. Han kommenterar nymoralismen och infantiliseringen som nutida fenomen (dock är det i år 20 år sedan Carl Hamilton skrev boken Det infantila samhället). Folkets benägenhet att gripa efter förenklingar löper parallellt med det Eriksson kallar ”tvärsäkerhetskulturen”.
Men som världen ser ut för tillfället är det förstås inte konstigt att intellektuella vill gå bakåt i tiden. En del minnen från uppväxten blir det, en tid som mestadels verkar ha gått i ljusets tecken. Till viss del påminner det om Per Wästbergs sorglösa blick på hela tillvaron, som vore de födda med en gen som gör dem oförmögna att ta in det usla. Han koketterar också lite för länge om sitt ungdomliga yttre och sin vältränade kropp. Ändå, eller just därför, handlar det inte så lite om döden.
Till boken hör också en del klarsynta litteraturanalyser, och referat av en del av de egna böckerna. Det är inte helt lätt att kategorisera Erikssons stil, den han identifierar sig som i avsaknad av egen röst. Han skriver en tungrodd prosa, och talar mer än gärna till punkt, och ännu hellre vill han fortsätta en stund till. Ibland kan denna svårgenomträngliga stilkonst inte helt dölja banala tankar, som ett resonemang där konsten uppmanas vara icke-instrumentell.
Texterna rör sig från hårklyverier om skillnaden mellan lycka och glädje och hårresande slutsatser som att intelligenta människor inte kan vara grymma. Här talar han mot både bättre vetande (filosofins historia) och beprövad erfarenhet. Simone Weil skulle ha något dräpande att säga om denna brist på förståelse för den sofistikerade ondska som 1900-talet innehöll.
Ändå finns det ofta anledning att markera textställen i denna komprimerade hybrid mellan dagbok och memoar. Den som inte tidigare stiftat bekantskap med Eriksson som författare kan också ha behållning av denna oftast tillgängliga introducerande text. Sök helst upp hans egna böcker sedan, för där blir det förstås mer att åka av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar