Kvinnorna, Yan Lianke, översättning Anna Gustafsson Chen, Weyler

 

Till det yttre är Yan Liankes nya bok Kvinnorna besläktad med Tre bröder (på svenska 2021). Här tar han ett samlat grepp om släktens olika kvinnor: mamman, systrarna, fastrarna, tanterna … Det är en bok som han redan i första meningen säger har haft tio års inkubationstid. Å andra sidan säger han också att det är ”en kort essä”, men då boken landar på strax över 300 sidor får den sanningen införas på modifikationens konto.

 

Vi som följt spekulationerna kring Nobelpriset har förstås sett hur Yan seglat upp som en tänkbar kandidat de senaste åren. Han är kinesisk författare som verkar ha dubbel status i hemlandet: delvis hyllad och prisbelönt, och delvis censurerad och nedtystad. Den här boken faller isär i olika stycken, när han rör sig mellan de kvinnor som haft en funktion i hans liv.

 

Till att börja med en parad av tänkbara fruar, som genomgående får finna sig i att kallas ”min tillkommande” (det var ett misogynt ägaranspråk redan när Joseph Conrad i Mörkrets hjärta lät Kurtz ge sin europeiska väntande kvinna detta epitet). Det stärker inte heller direkt hans aktier på feminismens börsmarknad när han citerar ur en bok av José Saramago som frågar sig om våldtagna kvinnor upplever njutning, följt av Yans smaklösa kommentar: ”Saramago förstår verkligen människorna, han känner dem. Han vet att människan är lika omöjlig att mäta som universum.”

 

Det blir några misslyckanden i äktenskapsmarknadens tjänst, då antingen han själv eller den blivande bruden betackar sig. Han lanserar parallellt en karriär inom militären, med sikte på att bli officer. Underförstått finns ett resonemang kring den statliga kontrollen över vem som är lämplig att gifta sig med vem. Någon gång slår han upp en förlovning enbart för att hon är lantlig och saknar högre utbildning. I andra andetag hyllar han de icke skrivkunniga kvinnornas överlägsna intuitiva intelligens i relation till de boklärdas ängsliga kunskap. Det blir också oklart om den största drivkraften blir att hitta en hustru eller bara att hitta en utväg för att komma bort från landsbygden in till den större staden.

 

Så småningom gifter han sig, farligt nära den ålder då det ansågs som överårigt. De fick ett barn och stor lycka – om han själv får säga det: ”Vad min fru har vunnit eller förlorat, vilka förmåner eller sorger vårt giftermål har gett henne, verkar hon aldrig ha tänkt på att berätta för mig.” Det låter snålt, men sällan har väl en tystnad varit så talande!

 

Yans stil håller liknelserna varmt om hjärtat. Det är väl en smakfråga om det ska anses vackert eller ansträngt: ”Kärleken var som kejsarträdets nyutslagna blommor, vacker som ett strålande men generat leende.” Inte heller kan han bestämma sig för om det är slumpen eller ödet som styr våra liv: ibland det ena, ibland det andra. Somliga av hans slutsatser blir svårsmälta, eller säg så här – de kan bara yttras av någon med matjord i fickorna: ”Livet var vackert, vi kände oss upplysta och befriade – när ens förtvivlan är som djupast erbjuder världen alltid nytt hopp.”

 

Du gissar rätt om du här får ta del av åtskilliga idealiserade porträtt av kvinnorna, i synnerhet storasystern, vars talang inom målarkonsten kunde mätas med Picassos – till hennes fördel – och som försåg honom med böcker. Men är det Nobelprisvärdigt med följande definition av vad läsningen innebär? Är inte detta snarare bara banala klichéer? Döm själv:

 

Jag kan aldrig glömma skönheten i den oerhörda stillheten då min storasyster läste. Jag är säker på att hon fann en annan värld i böckerna. En värld som var underligare, ovanligare och mer fullkomlig än den hon faktiskt levde i.

 

Mamman får också sitt idealiserade porträtt. När hon sitter på ett flygplan vill sonen Yan stolt förevisa att de serveras mat som är gratis. Men hon genomskådar, och berättar högtidligt för honom att flygbolaget lägger kostnaden på biljettpriset, så egentligen är maten inte gratis. Det här mottas av Yan som om det vore en djup filosofisk sanning.

 

I rättvisans namn genomskådar Yan de patriarkala strukturerna, men det betyder inte att han undviker att vara delaktig i dess utövande. Vore jag kvinna skulle jag undanbe mig hans stöd. Likaså när han beskriver hur en av tanterna ”omvandlade lidandet till glädje”, något som bara blir integritetskränkande och förminskande när det förmedlas av en utomstående. Han slår också knut på sig när han ska redogöra för om kvinnor är människor, och landar i ett trippelhyckleri.