Nyligen träffade jag några svensklärarkolleger som undervisar i de lägre stadierna. Vi diskuterade poesi, och eftersom jag är så dåligt insatt tipsade de om Mårten Melin. Namnet lät vagt bekant (”det var han som vann Robinson, va …?”, sa jag inte). Under 2000-talet har han gett ut 124 böcker, enligt Wikipedia, som stannar vid 2023. Förra året gav han på det läsfrämjande förlaget En bok för alla ut – den listas inte ens på Wikipedia – en samlingsvolym med 50 dikter från hans nio diktsamlingar, samt en nyskriven dikt. Böckerna heter saker som Mera glass i däcken och Ett värmeljus i din skalle.
Livet, ju ska nog fungera som en inkörsport. När jag en gång besökte förskolan där min mamma var lärare upptäckte jag på väggen en affisch med William Blakes dikt ”The Poison Tree” i svensk översättning. Det gjorde mig glad, även om jag nu inte lyckas lokalisera en översättning av den. Men jag förstod att dikten – som också var en personlig favorit hos mig – borde kunna tilltala barnen:
I was angry with my friend;
I told my wrath, my wrath did end.
I was angry with my foe:
I told it not, my wrath did grow.
Säg det barn som inte kan identifiera sig med rader som dessa. Behövs då dikter som de Melin bidrar med här? Tja, det är förstås en smaksak. Jag kan störa mig på hans förnumstiga förord (dikter ska inte förstås, de ska bara upplevas), men inser samtidigt att det kan vara på sin plats, eftersom många uppfattar dikter som något högtidligt och svårt och exklusivt. Visst kan dikter vara allt detta, men de kan också vara sådant som bara slår undan benen på dig – i synnerhet de gånger ingen har berättat för dig hur du ska förhålla dig till den. Melins dikter upprätthåller också en del självförintande inslag.
Ok, så här är en teori: jag inbillar mig att de flesta har bättre beredskap för att ta sig an dikter än vi antar. Nästan alla har någon sorts relation till sångtexter, och steget från – vad vet jag, Taylor Swift, till poesi är minimalt. På samma sätt som det var minimalt för mig att gå från Nick Caves sångtexter till poesin, en gång i tiden.
Melins bok är diskret bildsatt av Sofia Falkenhem, där omslagets brinnande pojke imponerar mest. Att poesin sätter oss i brand – det är inte ens en metafor. I fem teman av bekant snitt samlar Melin sina dikter: ”Jag”, ”Du”, ”Djuren och världen”, ”Om natten”, ”På liv och död”. Dikterna är korta, och ger oftast bara inblick i en omedelbar känsla – en tiktokifiering, kunde sägas, innan nästa tar vid. Ibland hakar de in i varandra, tyvärr allra mest så i några hamsterdikter för många …
Mer gillar jag då några dikter som blir korta utan att ta några genvägar, som den avslutande strofen i ”Stilla”, en av blott fyra från den Augustprisnominerade Jag är världen:
det är som om
jag har lärt mig att landa
utan att någonsin ha lärt mig
att flyga
Många av dikterna siktar in sig på igenkänningen, och utspelar sig i skolmiljö (vad hände med uppfattningen att litteraturen ska vidga ens värld?). Melin bekräftar impulsen att följa alla känslor till sin slutpunkt, och resultatet är dikter som ibland är roliga, ibland rörande. En av kärleksdikterna har en queer sexuell laddning: ”du måste ha smugit dig in i mig / under natten […] jag måste ha lämnat öppet / på något vis”. Överhuvudtaget är kärleksdikterna präglade av ambivalens, som om Melins diktjag vore ickebinärt, eller om det ska uppfattas som könskodat till en tjej, utifrån normen om poesi som tjejernas arena?
Det var nu länge sedan En bok för alla gav ut vuxenböcker – en gång i tiden var de ett pålitligt förlag som fångade upp böcker som hade några år på nacken men förtjänade ett längre liv. I höst utkommer en uppföljare till succén En bro för poesi, med dikter för förskolebarnen. Tid för poesi har mellanstadiebarnen som målgrupp – samt bernur, förstås!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar