Enligt svensk medielogik är Stig Larsson ett byte som med viss regelbundenhet ska nedläggas. Allra senast av Martin Wicklin i P1:s Söndagsintervju, som nästan uteslutande handlade om att hamra in tesen att tiden sprungit ifrån Larsson, och att hans uttalanden gjorde honom till en pedofil. Samtidigt tillstod Larsson att han säkerligen både sagt och gjort olämpliga saker men att han var medveten om det och ångerfull. Stämmer det att tiden har sprungit ifrån Stig Larsson? Det är en konstig frågeställning. På ett sätt kan det säkert beläggas att hans böcker inte längre förekommer i samtidslitteraturens debatter. Å andra sidan: han har en podd med Cyril Hellman. Han ingår i talmannen Andreas Norléns färska antologi Talmannens guide till den svenska poesin. Det har också varit svårt att undvika ett flertal intervjuer med Larsson de senaste veckorna. Det är väl i så fall mer frågan om att tiden försöker krypa ifrån Larsson.
En ny bok av denne en gång i tiden högproduktive författaren (fem böcker under en tvåårsperiod på 90-talet) liknar förstås ingen ny bok av någon annan författare. Högt och lågt skulle ursprungligen bli en essä om det svenska deckarundret. Kvar blev en kort essä, som lite omotiverat avslutar med de tio bästa deckarna någonsin. Med tanke på den långsamma utgivningstakten under 2000-talet kan det kännas snålt med en bok som med nöd och näppe – med viss hjälp av några ibland inte helt motiverade foton – klarar sig över hundrasidorstrecket.
Eftersom jag tillhör de som läst Larsson en längre tid går det inte att helt bortse från en ny bok. Det går förvisso att klaga på att det mest blivit en bok från någon som tänker högt. Det är samtidigt något av bokens styrka: att författaren inte lägger till rätta. Den som läst någon av hans artiklar för Expressen kultur under senare år känner genast igen sig. Någon anekdot som kan visa sig perifer och irrelevant visar sig leda fram till – tja, vad ska vi kalla det? guldet vid regnbågens slut. Eller så här: sänk dina krav på stringens, om du vill uppskatta hans skrivande.
Larsson skriver ofta nästan ofrivilligt fram sådana guldkorn, som ger nycklar till hans författarskap och även till hans offentliga persona: ”för att fungera som författare […] gäller det att du inte känner den minsta skam för ditt inre liv.” Han använder ordet ”konventionalism” för att angripa en trend i samtiden – det kunde också kallas nypuritanism. Han tar upp Nikanor Teratologen som exempel, vars första bok blev nyhetsstoff i tv-program och löpsedlar i kvällstidningarna. Sedan visade han sig ha haft nationalsocialistiska tendenser i tonåren. Dumt att straffa honom retroaktivt, anser Larsson, som påminner att Norstedts slutade ge ut honom (han fick ett tillfälligt hem tack vare Carl-Michael Edenborg på Vertigo). Men om Larsson hade tillbringat lite mer tid på internet kunde han ha tagit reda på att Teratologen – Niclas Lundkvist i verkligheten – under 2000-talet publicerat oändligt många rasistiska inlägg på Flashback.
Ibland är den här okonventionella boken mer än lovligt rörig. De kategoriska utsagorna träffar ibland rätt, men kan också utmynna i ett ”meh!” Några av de saker boken slår fast är häpnadsväckande (på ett dåligt sätt). Var det verkligen Strindberg som kom på begreppet ”impressionism”? Var Stig Larsson ”fram till säg 1995 […] en av de ledande yngre författarna i världen”? Har hans film Kaninmannen verkligen ”legendarisk status”? När han skriver om tappat självförtroende hade jag önskat att han borrat djupare i det här ämnet.
Somt räddas av humor, men somt blir i längden poänglöst. Han säger en del bra saker om kvalitet, rentav nödvändiga saker, men samtidigt är en del av hans värderingar ganska tveksamma eller bara avvikande. Jo, jag fattar att någon kan tycka om en viss författare, men är det ett objektivt omdöme? Som när han försöker visa varför Jan Guillou är en bra författare. Ingenting i hans argumentation får mig att vilja justera min bedömning av honom från obetydlig till betydande.
Vad blev då resultatet av Wicklins försök till karaktärsmord? Den som följt svensk medielogik genom åren (tänk Palmes infama angrepp på Fälldin i valrörelsen 1976) kunde redan på förhand räkna ut att det blev Stig Larsson som fick sympatierna. Han framstod som det sårade bytet, och vi håller på underdogen. Så var det förstås inte på 80- och 90-talet, när Larsson var aktiv med uttalanden som retade upp en stor del av befolkningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar