Jag tillhörde vindarna, Jila Mossaed, Lejd

 

Poesin kommer i så många olika skepnader och har så många olika funktioner. Den kan agitera, den kan sörja, den kan trösta, den kan misströsta, den kan uppvigla, den kan misslyckas, den kan protestera, den kan hylla, den kan kriga, den kan avguda. Ja, den kan både slå (medhårs) och smeka (mothårs).

 

När jag hade ett samtal förra året med Sorin Masifi med anledning av att hon var nominerad till Borås Tidnings debutantpris undrade jag varför hon valt poesin, en konstform som når så få läsare. Hennes svar överrumplade mig: ”Så där är det bara i Sverige. På många andra ställen i världen är det romanen som är den exklusiva litterära formen, medan poesin är den folkliga och som läses av flest människor.”

 

Jag tillhörde vindarna måste vara årets vackraste svenska boktitel, och den tillhör Jila Mossaed. Det är hennes tionde diktsamling på svenska. Hon skriver en poesi som på ett sätt kunde kallas tidlös, men samtidigt – samtidigt! – är den starkt beroende av den tid som den är tillkommen i. Mossaed skriver om smärtan i att befinna sig mellan två kulturer: den svenska i nutid och den iranska i dåtid. Mossaed lämnade Iran för Sverige 1986, men det stämmer inte att det går ett tydligt brott mellan de olika länderna och de olika tiderna; det här är dikter som upphäver tid och rum.  

 

I dikterna finns något som kunde kallas kosmisk kärlek, en vid definition som överskrider alla begränsningar. Överlag uppehåller sig Mossaed vid gränstillstånd, vid förvandlingar, vid transcendens. Hon skriver utförligt om drömmar och hur språk både kan förloras och erövras. Allt det här utförs med varsam men konsekvent hand – en hand som pekar ut en färdriktning för poesin, en riktning som inte sviker eller tvekar, ens när språket blir ett gap som hotar att svälja dig i mörkret. Där blir kärleken det enda som inte gör ont, och språket det enda som får oss att överleva.

 

I en av dikterna leker diktjaget med skuggor och skickar dem till sin mor, men det returneras till avsändaren, för mamman är död, och resignerat får diktjaget konstatera: ”Klistrade ihop skuggan / den liknade inte mig längre”. Men resignationen tar aldrig över: Mossaed fortsätter att hoppas på det tänkbara, på möjligheterna, på tillfällena som ska visa sig. För att överleva kan hon också förvandlas till en Scheherazade, hon som listade ut sin snillrika överlevnadsmekanism genom att skapa cliffhangers till de sagor hon berättade för sultanen för att undkomma att bli avrättad innan kvällen var slut.

 

Mossaed skriver fram några egna mirakel i sina dikter, i hur det nya språket kommer till henne när det gamla raseras. Diktsamlingen består av fyra delar, separerade av den betydelsebärande asterisken, och delarna tecknar var och en ett narrativ, som i den tredje delens dikter om flyktingarna som dör i gummibåtar. Språk och berättelse blir fastfrusna i tiden, i träden, och de värjer sig mot nostalgin och sentimentaliteten.  

 

Där finns också några skrämmande dikter som tecknar förintelsen av frihet: ”En dag kom de mörkt klädda / och slängde svart tyg / över hela landet”. Mossaed visar då att poetens roll kan vara också denna: att föra samman de gemensamma erfarenheterna med de individuella. Med milt ursinne skriver hon om de som stjäl friheten: ”Sökte ett rum utan tak / så att själen kunde flyga ut / när tiden var ute”. Hon skriver en dikt som gör alla intervjuer överflödiga: vad ska vi med de insinuanta frågorna till, typ ”hur mycket av det du skriver är självupplevt?” Vi förstår ändå vad det har kostat, bara genom att läsa. Kort sagt: fler borde följa Sorin Masifis uppmaning och läsa mer poesi och färre intervjuer. Varför förstår vi inte att boken i sig räcker?

 

Dikterna frammanar också rädslan i att tillhöra de som försvunnit, och då aktiveras ett vemod som inte går av för hackor. För – strikt talat – vad gagnar all vår strävan? Litteraturen har en relativt lång bakgrund i mänsklighetens historia, men har den någon framtid (obs, retorisk fråga, svara inte)? Som Anne Carson yttrade: ”He came after Homer and before Gertrude Stein, a difficult interval for a poet”. Om planeten ändå går under, vad ska då poesin göra? När Sapfo skapade sin berömda rad: ”Jag siger: nogen vil huske os, selv i en anden tid”, saknade hon självaktning. Men vad ska poesin med självaktning till?

 

Poesin kan bidra med sitt unika perspektiv, det som Mossaed har visat i så många av sinta tidigare samlingar, och som hon fortsätter med i denna. Som i denna ypperliga dikt:

 

Du ser ut som

en bortglömd ocean

när du sover

Kärl för kärl

häller jag dig

i mitt hjärta

 

En dag vaknar du

i djupet av mig

 

 

Säg vad som annars får dig att tappa andan, och säg att det inte stavas poesi, och jag kan säga till dig att du ljuger.

 

Det beror inte på att jag har varit dålig på att leta, men jag har fortfarande inte funnit något som är i närheten av vad poesin kan utföra. Det här är skrivet i trots mot tidsandan. Mossaeds bidrag kommer förhoppningsvis att bilda en sådan anomali i tidsandan – något otidsenligt och tidlöst på samma gång – som när hon väcker Anahita till liv, alltså hon som i fornpersisk mytologi var fruktbarhetens och vattnets gudinna. Så kan Mossaed väva samman sina dikter i ett nu, som förgrenar sig bakåt i historien och – får vi hoppas! – framåt mot en tänkbar men oviss framtid.