Åren kring millennieskiftet gjorde Gunnar Harding en heroisk insats när han introducerade och översatte den engelska romantiken. De tre böckerna på lite drygt 1200 sidor utgjorde en omistlig kulturgärning. Nu har han kompletterat med en nättare volym med fokus på den ryktbare Lord Byron. O dåna ocean samlar 39 textställen – kortdikter och utdrag ur eposen Childe Harold’s Pilgrimage och Don Juan – där 19 av dem också gick att hitta i de tidigare publicerade antologierna En katedral av färgat glas (1997) och Där döda murar står (2002).
Det är även fortsättningsvis en god och stundtals storartad insats Harding står för. De äldre antologierna citerade flitigt ur Byrons prosa – som gärna kunde översättas mer utförligt – medan det här är det poetiska arbetet som stått för urvalet. I ett förord ges även här en fullgod introduktion, även om det är tveksamt om det går att göra Lord Byron till en angelägen författare för nutidens unga läsare, hur mycket av samtidens diskurser – bipolär! bisexuell! – som kan tillämpas på honom.
Jag kan ha fel, men min misstanke lyder att han inte är särskilt väl representerad i de diktantologier som (eventuellt) fortfarande tillämpas i gymnasieskolan. Annat var det förr, då han stod i centrum för den litterära epoken – lika självklar som Voltaire för upplysningen och Dickens för realismen. Harding föreslår att Byron var en dåtida rockstjärna, och han är långt ifrån den första att dra den parallellen. Som intäkt på hur inaktuell Byron har blivit passerade 200-årsdagen av hans död (19 april 1824) helt obemärkt, i synnerhet när den ställs invid 30-årsdagen av Kurt Cobain endast två veckor tidigare.
Det har väl aldrig varit okontroversiellt att läsa Byron. I en av de otaliga Merchant- Ivory filmatiseringarna av E.M. Forsters romaner från början av 1900-talet går en myndig vuxen igenom en potentiell svärsons bokhyllor och hittar Lord Byrons dikter, och fnyser föraktfullt åt dem. Som Byron själv formulerade saken: ”He left a name to all succeeding times / Link’d with one virtue and a thousand crimes.” Av allt att döma hyste han större sympatier för djur än för människor – hade han levt nu hade han varit cancelled för länge sedan. Ett nyupptäckt brev berör frågan om hur han behandlade sin hustru i det kortvariga äktenskapet, skrivet av Elizabeth Palgrave som kikat i hans memoarer precis innan förläggaren skickade det till eldstaden: "Lord Byron evidently set his mind to evil." Så: ska vi läsa denna grymma människa?
Ja, för tusan. Jag vill anmäla två ingredienser som motiverar att en grym människa kan skapa välgörande poesi. För det första: den blixtrande intelligensen. För det andra: den lika kvicka humorn. Knappast någon engelskspråkig författare – Oscar Wilde och Dorothy Parker möjligen undantagna – har gjort sig skyldiga till lika många exempel på det som på brittiska kallas wit. Det är, må gud hjälpe mig, så förbannat roligt att läsa hans dikter. Det här gäller främst satiren Don Juan, som förädlar alla intentioner från den tidigare skrivna Childe Harold, men i stort sett sysslar båda med samma sak: att skildra allt som är löjligt, ointelligent och tråkigt med främst det engelska kynnet, allt utifrån en hjälte som i allt högre utsträckningen antar Byrons egna drag. Båda finns översatta till svenska: A.M. Malmstedts Ung Haralds pilgrimsfärd (1889) och C.W.A. Strandbergs Don Juan (1878).
Hur ser då denna humor ut? Han gick hårt åt sjöpoeterna Wordsworth, Coleridge och Southey, men då ska vi komma ihåg att han i stort sett dömde ut hela sin samtid. Keats? Skrev obegripligt. Shelley? Han ville nog hellre ligga med honom än läsa honom. Blake? Kunde inte bry sig mindre. Han kunde nog fördra somliga drag hos Coleridge, men ”[n]är han metafysiken uppenbarar / vill jag att han förklaringen förklarar.” Mest avskydde han den uppburne Wordsworth:
Homeros, skrev Horatius, tog en blund
ibland; vi vet att Wordsworth stundom vaknar
och ger sig av i maklig takt en stund
med älskad ”Körsven” runt sin sjö, men saknar,
så skriver han, en båt. Men sjön är grund.
I luften vill han färdas. Håret raknar
var gång han ropar ”liten båt”, ty då
han dräglar sjöar den kan flyta på.
Kanske det är ännu elakare i original:
We learn from Horace, ”Homer sometimes sleeps;”
We feel without him, Wordsworth sometimes wakes, –
To show with what complacency he creeps,
With his dear ”Waggoners,” around his lakes.
He wishes for ”a boat”to sail the deeps –
Of ocean? – No, of air; and then he makes
Another outcry for ”a little boat,”
And drivels seas to set it well afloat.
Som synes tillämpar Byron versformen ottave rime, som fungerade ypperligt till hans fyndiga elakheter. ”Om dårar är mitt tema, låt satir bli min sång”, som han yppade.
Harding behåller sin gamla översättning, med ett signifikant undantag. Det sker i den dikt som åtminstone fordom var ett givet antologismycke i gymnasiets läroböcker, den som på engelska inleds med en rad Brett Anderson snodde till Suedes låt ”Heroine”: ”She walks in beauty, like the night”. Så här löd första strofen 1997:
Likt nattens skönhet drar hon fram,
Belyst av bleka stjärnors sken;
Likt natten mörk och allvarsam,
Som stjärneljuset mild och ren;
I detta bleka ljus hon går
Som dagen aldrig skåda får.
Och 2024:
I skönhet går hon, likt den natt
som stjärnströdd över himlen drar,
och mörkrets ljus som glimmar matt
i hennes ögon dröjer kvar:
I deras milda sken hon går
som dagen aldrig skåda får.
Harding slopar inledande versal, vilket förstås stämmer bättre med svensk lyriktradition. Annars är det väl en smaksak vad som låter bäst. Jag är lite besviken att han avfärdar ”Likt natten mörk och allvarsam”, tills jag kommer på att det saknar bäring i originalet: ”She walks in beauty, like the night / Of cloudless climes and starry skies; / And all that’s best of dark and bright / Meet in her aspect and her eyes”.
Dikterna i Hardings urval rör sig mellan naturdikter och utfall mot falskhet och sken hos människan. Men naturdikterna liknar sällan panteismen hos Wordsworth eller Shelleys närmande till det sublima: för Byron är naturen aldrig annat än en fond för hans eget mående. Med sin depressiva läggning förvånar det ingen att naturdikterna betonar mörka aspekter. I sin strävan att avslöja hyckleriet hos sina landsmän kan Byron påminna om Strindberg: båda drevs av ett enormt ärlighetsbehov, som både hjälpte och stjälpte dem. Men Byron är faktiskt mer läsvärd. Och Harding ledsagar oss pedagogiskt men inte mästrande.
Vidare finns åtskilliga dikter som tar upp förlorad kärlek. Dessa är ungefär lika flitigt förekommande som mer eller mindre renodlade turistvykort från olika sevärdheter runt om i främst Italien. Blir det inte onödigt självömkande. Jo, ibland, fast lika ofta rörande och berörande, i synnerhet när föremålet för den bortslösade kärleken är en man eller halvsystern Augusta. Till exempel några rader som adresserar den unge vännen John Edleston: ”Så älsklig, älskad, älskande var du! / Så själviskt Sorgen klänger fast vid det som tanken borde fly!” Jämför Malmstedts gamla översättning: ”Hur älsklig, älskad, älskande du var! / Hur sorgen rufvar öfver, hvad som gått, / Och, hvad han släppa borde, håller qvar!”
Den numeriskt vidskeplige Lord Byron seglade fredag den 13:e till Grekland för att delta i frihetskampen mot ockupationsmakten från Turkiet. Han skulle dö innan han hann uträtta stordåd, men så var han sedan barndomen förvissad om att han skulle dö vid just 36 års ålder. Det gjorde också hans far, piraten som kallades ”Mad Jack” och hans farfar, och det skulle också hans dotter, Ada Lovelace göra, strax efter att hon med visst bistånd av Charles Babbage uppfunnit embryot till den första datamaskinen.
Byron var oerhört produktiv, och det vore en överdrift att hävda att allt är nödvändig läsning. Därför är ett urval som detta så välkommet. Men samtidigt som hans arbetskapacitet var enorm var hans högstanivå hög. Hardings översättningar får hans dikter att leva upp, och då och då skymtar ordval som får dikterna att kommunicera med våra tiders missförhållanden, när dikten förespråkar ett liv som levs ”långt bort från käbblet som är hopens tidsfördriv.” I original: ”Is it not better thus our lives to wear, / Than join the crushing crowd, doom’d to inflict or bear?” Lika iögonfallande är ordvalet ”dandies”, som jag delvis trodde var Baudelaires uppfinning, men det är eventuellt en äldre skotsk glosa (Byron hade skotskt påbrå), och det står faktiskt redan i originalet: ”And dandies, all are gone on the wind’s wings.”
Likaså imponeras jag av hur skickligt Harding överför Byrons rimkonst som i stort sett saknar motstycke: ”Jag tömde hjärna / på känslor hjärtat och på rim min hjärna”, som han låter Don Juan säga. I Strandbergs gamla översättning säger han att han ”förspillt min ungdoms kärna, / på kvinnor hjärtat och på vers min hjärna.” I original säger han om ungdomen, ”which I have spent betimes – / My heart in passion, and my head on rhymes.”
Som nybliven tjugoåring läste jag slaviskt och ivrigt allt jag kunde komma över av Lord Byrons dikter (man gjorde sånt på den tiden), febrilt och febrigt påhejad av Ken Russells 80-talsfilm Gothic – har någonsin en film balanserat så frenetiskt skickligt mellan sublimt mästerverk och kitschigt pekoral? (Jag såg den tolv gånger.) Jag hyser en viss, om än liten, förhoppning att någon ska hitta till denna film efter att ha plöjt Byrons dikter en stund. Livet blir en aning bättre därefter, kan jag lova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar