att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 maj 2020

Exciting Times, Naoise Dolan, Weidenfeld & Nicholson


Her hair was a thick black brush on my pillow. It occured to me that most beds did not come with a particular Edith, that actually most people had no Edith at all, and that those people had to sleep in those beds or other relevant furniture and pretend to be happy.

Det är Ava, huvudpersonen i Naoise Dolans debutroman Exciting Times, som är förälskad i Edith. Ava är en 22-årig irländsk ung kvinna som lämnar Dublin; vi får inte veta mer än att hon var ledsen där. Hon slår ned sina bopålar i Hong Kong för att lära småbarn engelska. Lärarlönen är skral, så hon lämnar kackerlackorna i sitt Airbnb för att bo hos Julian, en rik engelsk bankman. De har sex med varandra, men påminner sig själva hela tiden att det inte betyder något. Det är när Julian en period åker tillbaka till London som hon träffar Edith, och de inleder en blixtrande relation.


Så här enkel är intrigen, och den rör sig i 50 korta kapitels banor som ibland ter sig en smula förutsägbara. Men också: att det som ger romanen liv och gör den till en utomordentlig läsupplevelse är Dolans dristigt frimodiga språkkänsla. Den visar sig inte bara i underbart fyndiga skämt – jag tror jag fnittrade sex gånger bara på de första två sidorna – utan också i Avas ständiga iakttagelser kring engelskan. Det finns en ironi i att hon ska lära barnen en korrekt brittisk engelska som hon själv inte använder, och det roligaste är kanske när hon ska lära dem uttala ordet ”things”, men är oförmögen att säga något annat än ”tings”. Här väcks många frågor om modersmål. 

Det väcks mer underförstått många frågor också om politik, i den ständigt närvarande diskussionen om Englands relation till Irland, till exempel i motviljan från engelskt håll att uttala ordet ”republik” och gå omvägar och kalla det för ”the other bit” eller rentav ”Éire”. Samtidigt har Ava sammansatta känslor för Irland och det irländska. Det är också i hög grad fråga om klass, i Avas underlägsna relation med den rikare Julian, och de mindervärdeskomplex som hon tar med sig in i relationen, och försöker brottas med. Så blir det också lustigt när hans pappa är Marxist.

Politik och klass, ja, men också genus, och genus är förstås också en politisk fråga, liksom kärleken. När hon träffar Edith blir Ava kär – något hon definitivt inte är (inte tillåter sig bli?) i Julian, något som implicit verkar handla om den ekonomiska ojämlikheten. Mycket i deras samvaro handlar om makt. Det problematiska är att förälskelsen knappast gör relationen med Edith enklare. Inte heller det faktum att Ava har så svårt att vara ärlig. Kanske Dolan här vill berätta något som inte är så självklart – att det finns fördelar och nackdelar i båda typerna av relation, alltså både den med Julian där känslor mer hålls på avstånd, och den med Edith där känslorna är intima och uttalade.

Dessa analyser är rationellt utförda, nästan kirurgiskt kalkylerade. Dolan skriver med så vass penna att snittet inte ens syns, men hon gör verkligen träffande utvärderingar av samlivets glädjeämnen och vedermödor, både utifrån individnivå och strukturell nivå. Medan Ava hankar sig fram som lärare hör hennes partners till andra socioekonomiska sfärer: Julian som ekonom, Edith som jurist. Pengar är ett återkommande trätoämne, allra mest för Ava själv.

Främst Julian är en slags parodi, en karikatyr. Men det hindrar inte att det finns något klart osympatiskt och sant i hur han till exempel förvånas av hur Ava förhåller sig till pengar. I hans värld är det osmakligt att prata om pengar så som hon gör, och att spara pengar så som hon gör, det finner han helt barockt. Men så fungerar ju världen: bara den som redan har pengar kan unna sig att tycka att det är lite generande att prata om pengar eller säga att man inte bryr sig om pengar.  

Dolan har fått både lovord och anmärkningar för sin förmåga att gestalta otrevliga karaktärer. Det är ju inte bara Julian som är – om irländskan ursäktas, a prick – utan dessa drag finns också hos Ava, och hos Edith. I en krönika i The Irish Times från 20 april uttalar hon sig spydigt både om läsares bristande förmåga att avstå från självbiografiska tolkningar, liksom i ämnet klandervärda karaktärer: ”It is easier for us to think in black and white when we imagine that authors endorse their characters’ decisions, and women are held to higher moral standards than men, so we are reluctant to see women writers as capable of writing with detachment and curiosity about the lives of made-up characters – ones with whom they mightn’t always be inviting the reader to sympathise.”

Humor är ofta svårt att förmedla i text, men sällan har jag läst något så roligt som denna roman av Naoise Dolan. Det är kaxigt, aggressivt, charmigt. Som irländsk författare med sardonisk skärpa blir hon förstås oundvikligen jämförd med Sally Rooney och Eimear McBride, och det är förstås inte missvisande. Ett kapitel i Dolans roman publicerades i den irländska litterära tidskriften The Stinging Fly när Rooney var redaktör. Men det finns också likheter med några av Martin Amis (Success) och Julian Barnes bästa romaner (Talking It Over), i hur dumma, ytliga och blåsta många är och hur den sociala samvaron skildras underhållande och bitande. Så här beskriver Ava en av Julians vänner: ”Victoria was good at wearing clothes. She was so beautiful I couldn’t see why she was talking to me. Sometimes her eyes said: I don’t know either.” Och en annan vän, Jane: ”it was if someone else ironed everything for her – her whole life – and her role was to make new creases.”

Humorn är viktig, men ännu viktigare är porträttet av Ava, vars komplexa karaktär successivt träder fram. Så är humorn inte heller enbart reserverad till uttänkta oneliners, utan ofta fokuserad på att driva fram poänger, som kan vara feministiska. Så här beskriver Ava sin lärartillvaro:

Like sharks’ teeth, teachers dropped out and were replaced. Most were backpackers who left once they’d saved enough to find themselves in Thailand. I had no idea who I was, but doubted that the Thais would know either. Because I lacked warmth, I was mainly assigned grammar classes, where children not liking you was a positive performance indicator. I found this an invigorating respite from how people usually assessed women.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar