Äntligen finns den i nyöversättning, George Eliots fantastiska roman Middlemarch. Det finns två tidiga översättningar: dels Axel Gabriel Engbergs från 1888-1889 och Elsie och Håkan Tollets från 1961. Nu har Hans-Jacob Nilsson försett svenska språket med en uppfräschad version av denna totalroman från 1871-1872. Jag kan inte nog inskärpa ett enkelt faktum: det här är romanen som har allt.
Författaren George Eliot (i verkligheten: Mary Ann Evans) levde ett äventyrligt liv och hade stiftat bekantskap med både frestelser och uppoffringar, som hon gjorde till dominerande teman i denna sin sjätte och näst sista roman. Dualismen i människan löper som en starkt lysande tråd och bildar strukturen för de enskilda berättelserna. Eliot utövar filosofi med lätt hand, och gestaltar dynamiken mellan människorna och miljön. Det handlar inte om hur vi ska uppföra oss, utan hur vi ska vara – hur vårt väsen ska manifesteras i våra handlingar. Hon saknar dömande blick, men är samtidigt mer medveten om våra tillkortakommanden än sina samtida manliga kolleger.
Det är en roman med flera skilda perspektiv. Planen var att skriva två romaner: en om staden Middlemarch och en om landsbygden, men hon kombinerade de två olika intrigerna, och det skulle bli ett lyckodrag, då hon därmed förenar det vidare perspektivet med att fokusera på Dorothea och landsbygden. Titelns ”middle” har dels att göra med att vi befinner oss i mitten av England, och att det till största del handlar om medelklassen, och ”march” har att göra med progression. I romanen omnämns järnvägssträckningens påverkan på jordbruket och boskapsskötseln. Coventry, som utgjorde förebilden för det fiktiva Middlemarch, hade knappt 40 000 invånare under den tidsepok som skildras (åren kring 1830). Handlingen kan du lätt googla fram, men det ger dig ingen uppfattning om hur nyanserat Eliots prisma fungerar för att skildra de olika människoödena, eller hur konstfärdigt hon åskådliggör den sköra grunden lyckan vilar på. I centrum står förstås några dysfunktionella äktenskap.
Där finns främst Dorothea Brooke, den idealistiska och självuppoffrande tonåringen som gifter sig med träbocken Edward Causabon. Fiasko nummer ett. Där finns också doktorn Tertius Lydgate, som framstår som en hyvens kille tills hans toxiska förhållande till Rosamond Vincy avslöjar honom. Där finns även den ekonomiska skurken Nicholas Bulstrode och hans usla äktenskap med hustrun Harriet. Men – Fred Vincy och Mary Garth blir romanens enda funktionella förhållande, eftersom de klarar av att acceptera sina respektive brister.
Kritikern Deborah Friedell har jämfört den viktorianska romanen med tv-serien Sex and the City, hur ”the more space is given over to wedding preparations, the more you know the marriage is likely to be doomed.” Det är lätt att hitta verkliga motsvarigheter till persongalleriet i Eliots roman, och många har roat sig med att identifiera sig med någon av dem. Fullt medveten om det potentiellt skadliga med identifikatorisk läsning blir mångas reaktion att de som unga vill se sig som Dorothea, men att de med åren osmickrande nog inser att de allt mer liknar Causabon.
Och det hör till Eliots förbluffande teknik, att hon gör Causabon till en ond karikatyr, men samtidigt fullt mänsklig. I romanen försöker han samla sina mångåriga arbetsanteckningar till ett storverk som ska bli The Key to All Mythologies, och Dorothea blir genom äktenskapet mer eller mindre anställd som hans hjälpreda. Givetvis fullbordas aldrig hans storslagna plan. För några år sedan talades det mycket om hur klyftiga och nyskapande de nya tv-serierna var med sina många olika sidospår och parallella narrativ. Ursäkta, men har du ens tagit reda på hur överlägset George Eliot behandlade allt detta i en roman från 1870-talet? Hon får dig att känna dig smart utan att hon demonstrativt förevisar sin egen lärdom. Hon föreläser inte. Henry James menade att scenerna mellan Lydgate och Rosamond hörde till det mest intelligenta i den engelskspråkiga skönlitteraturen. Det här sker under ”Två frestelser”, den sjunde av romanens åtta böcker (sa jag att den är nästan tusen sidor lång?).
En tidig varningsklocka ringer när Causabon muntligt berättar om sitt arbete: ”Jag livnär mig i alltför hög grad på inre källor, jag lever i alltför hög grad med de döda. Mitt sinne påminner om en vålnad från antiken som vandrar runt i världen och försöker återskapa den som den en gång var, trots att den är full av ruiner och förvirrande förändringar.” Hans leende ”förde tankarna till en blek vintersol”, och hans frieri består av ett brev som med rätta brukar diarieföras som en av världshistoriens mest oromantiska urkunder.
Stämmer det att Dorothea missbedömer Causabon? Det är lätt att uttyda romanens tema som centrerat kring besvikelser, förödmjukelser och missmod: ”Har man en gång gått ombord på det skepp som ska företa äktenskapets långa resa är det omöjligt att blunda för att den inte leder någonvart och att havet aldrig öppnar sig där ute – att man tvärtom bara utforskar en liten bassäng.” Causabon infriar med råge nidbilden av den blodfattige akademikern, men det finns något rörande i hur han bekänner sin brist på erfarenhet i känslolivet. Där är han fortfarande ung, påpekar 45-åringen klarsynt. För den delen speglas Causabon i Lydgate, han som är idealist från början men blir en lika katastrofal make åt sin hustru. Inte ens goda intentioner hjälper, och delvis beror det förstås på 1800-talets rigida syn på äktenskapet. Glöm inte att Eliot rebelliskt nog levde i så kallad synd – skandalöst nog utanför äktenskapet i flera decennier med George Lewes, som hon trotsigt kallade sin make, alltmedan samhället förfasade sig.
Eliot använder sin berättarröst till att varna oss för förhastade slutsatser. Men även för att utöva kritik mot förställning och den fasad vi så lättvindigt nyttjar för att behaga andra. Klokheten finns oftare hos kvinnorna i romanens persongalleri. De står för en mindre forcerad intelligens. En av männen är den lätt tankspridde mr Brooke, Dorotheas farbror, som framstår som löjeväckande med sin självupptagenhet och sina poänglösa tirader.
Men Dorothea, hur kunde hon som var så intelligent inte se det alla andra såg, hur dåliga förutsättningarna var för äktenskapet med Causabon? Jo: ”Hon hade ännu inte tålmodigt lyssnat till hans hjärtas slag, utan bara hört sitt eget slå våldsamt.” Skulden till Causabons kyla ligger hos Dorothea? Varför shamear Eliot henne? För att vi människor är til syvende og sidst solipsister. I grund och botten handlar hennes kritik också om att Dorothea är ett offer för en undermålig utbildningsnivå som inte gjort henne rustad för verkligheten. Om det här hade varit en roman av Jane Austen hade den hetat Ideal och verklighet, men å andra sidan hade det inte varit någon roman, eftersom hur gudabenådad Austen än var i att skildra perioden fram till bröllopet så var hon ovetande om vilka mörka ting som dväljdes efter bröllopet.
En röd tråd genom romanen är pengar och skuld. Det har kanske, som podden Gästabudet spekulerade kring för inte så länge sedan, blivit allt mer sällsynt för den samtida skönlitteraturen att kretsa kring pengar. På 1800-talet gör Eliot det till en brännande fråga, i de mellanmänskliga relationerna. Kopplat till det finns doktor Lydgates kritik av den övermedicinering som andra läkare föreskriver, något som återigen visar hur förutseende Eliot var. I den här romanen är stoltheten en invasiv art.
Dorotheas martyrskap är en annan av de röda trådarna som Eliot lägger in i sin väv och bildar det enhetliga mönstret av ideal och verklighet. Två saker som hon tar upp, ibland indirekt och ibland rakt på sak, är den Reform Act från 1832 som var ett steg (om än diskret) mot mer demokrati och mer röstberättigande, och den koleraepidemi som påverkade demografin och atmosfären. Romanen förespråkar landsbygdens eller småstadens blomstring, intellektuellt och kulturellt: dess undertitel lyder ju ”A Study of Provincial Life” (”En studie i lantligt småstadsliv”). Samtidigt präglas lantlivet av byskvaller, högfärd och villfarelser.
Till persongalleriet hör förstås också den skönlockige Will Ladislaw, Causabons kusin och totala motsats, han som förutspås bli poet i Lord Byrons och Shelleys anda. Det finns en stark åtrå mellan honom och Dorothea – det Charlotte Brontë i Jane Eyre benämnde ”en osynlig tråd” (mellan Jane och Rochester) – och det ger romanen en nästan outhärdlig anspänning. Ska de få varandra, för inte kan väl den dödssjuke Causabon hålla ut i nästan tusen sidor? (Om det går att spoila en roman som är drygt 150 år gammal kan jag väl offentliggöra att Causabon har skrivit in en infernalisk klausul i sitt testamente.) Han har också vissa drag som gör honom till en något mildare variant av Heatchfliff från Emily Brontës roman Svindlande höjder. Så här förklarar han sin kärlek till Dorothea: ”Jag har aldrig föredragit henne, inte mer än jag har föredragit att andas. Det finns ingen kvinna vid sidan av henne. Även om hennes hand var död skulle jag hellre ta den i min, än någon levande kvinnas.”
Det finns mycket att berömma i Hans-Jacob Nilssons översättning, även om jag är tveksam till att han tar med det idiomatiska uttrycket ”att kratta manegen”, då det inte förekom på svenska förrän på 1990-talet. Men vi kan för all del granska detta stycke, eller egentligen denna enda mening :
Manegen var således väl krattad för det utbrott av starkt missnöje som de övriga läkarna fick när mr Bulstrode tillkännagav föreskrifterna för ledningen av det nya sjukhuset, vilka väckte så mycket större förbittring eftersom det för ögonblicket inte fanns någon möjlighet att motsätta sig hans vilja och önskningar, då alla utom lord Medlicote hade vägrat att bidra till uppförandet av byggnaden, med motiveringen att de hellre gav till det gamla hospitalet.
Så här låter det i paret Tollets aningen mer mångordiga översättning från 1961:
Utbrottet av professionell avsky vid tillkännagivandet av de föreskrifter, som mr Bulstrode hade gjort upp för skötseln av det nya sjukhuset var alltså mer än väl förberett, och saken var i så mycket högre grad en källa till förbittring som det för ögonblicket inte fanns någon möjlighet att motsätta sig hans önskningar och höga nöje eftersom alla utom lord Medlicote hade vägrat att ge några bidrag till bygget, med den motiveringen att de hellre gav till det gamla sjukhuset.
Och så George Eliots mer koncentrerade engelska från 1871-1872:
Here was plenty of preparation for the outburst of professional disgust at the announcement of the laws Mr Bulstrode was laying down for the direction of the New Hospital, which were the more exasparating because there was no present possibility of interfering with his will and pleasure, everybody except Lord Medlicote having refused help towards the building, on the ground that they preferred giving to the Old Infirmary.
Ett annat, kortare exempel, om när fjällen håller på att falla från Dorotheas ögon i relation till sin man: ”Dorothea had thought that she could have been patient with John Milton, but she had never imagined him behaving in this way; and for a moment Mr Causabon seemed to be stupidly undiscerning and odiously unjust.” Jag kanske inte är helt enig med Nilssons val att ge Milton ett epitet, men helheten är vackert konstruerad: ”Dorothea hade tänkt att hon nog skulle haft tålamod med självaste John Milton, men hon hade aldrig kunnat föreställa sig att han skulle uppträda på det här sättet, och för ett ögonblick tyckte hon att mr Causabon var inskränkt omdömeslös och vedervärdigt orättvis.” Som helhet är det alltså en fantastisk översättning, bara en har överseende med att en och annan anglicism (”god som guld”) tillåts vanpryda helheten, eller att ”talare” ges en onödig diminutiv form (”talarinna”).
Den som vill veta mer om författaren George Eliot i allmänhet och om romanen Middlemarch i synnerhet kan konsultera dels Claire Carlisles biografi The Marriage Question. George Eliot’s Double Life och dels Rebecca Meads monografi The Road to Middlemarch. My Life with George Eliot. Båda är mycket läsvärda. Och sedan finns förstås också den lite plojigt underhållande tidskriften The Happy Readers temanummer om Middlemarch från 2021-2022 (”Ways to Read Middlemarch”). Där hittar du bland annat ett högst användbart schema över hur de olika karaktärerna förhåller sig till varandra, med ett kursivt skrivet ”Chemistry” mellan Dorothea och Ladislaw.
Det här är en roman som använder sig av den ironi som måste kallas varmblodig. Eliot lyckas vara både tidlös och bunden till sin tid, för det måste också erkännas, att vi gör hennes romaner en otjänst om vi enbart betonar dess moderna aspekter. Givetvis var hon före sin tid – det är alla författare med hög ambitionsnivå, eller som det kunde heta förr, innan vi fick ängsliga författare: de med visioner – men anledningen att hon fortfarande är aktuell kan se ut som en paradox, att hon också är förankrad i sin egen tids idédebatt och tankegods. Vi läser Eliot för att lära oss något om 1800-talet; låt oss inte glömma det i vår iver att påpeka hur förutseende hon var.
På så sätt kan vi lära oss se på världen och dess invånare med nya ögon. Eliot lanserar en egen variant av feminism, en som betonar kvinnors rätt till självbestämmande och där hon inte är sen att ge försynta pikar åt det manliga släktet. Så demonstrerar hon det evi(nnerli)ga manliga självförtroendet när Causabons intryck av den kärlek Dorothea visar honom: ”han blev inte förvånad (vilken fästman skulle väl ha blivit det) över att det var han som var föremålet för den.” Och när Causabon analyserar kvinnan är det förstås en generisk 1800-talssyn som ekar: ”Den största tjusningen i ert kön ligger i dess förmåga till självuppoffrande tillgivenhet”. Och en av byns grannar vet också priset för en kvinna i färd med att gifta sig under 1800-talet: ”En kvinnas val betyder för det mesta att hon måste ta den ende man hon kan få.”
Det är också något som tål att sägas, hur underhållande George Eliot är och hur roligt man har i hennes sällskap. De kategoriska påståendena följs också ofta av frågetecken. Exakt så som vi ska förhålla oss till världen: som ett svar och en fråga på en och samma gång. Det är också förbluffande att hon byggde denna värld under en tid som inte innehöll datorn eller ens skrivmaskinen, utan allt tog plats i hennes huvud utan de sofistikerade metoderna för redigering och revidering som nu finns att tillgå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar