att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

13 sep. 2021

Poesi är definitionen av optimism

Den amerikanska poeten Marianne Moore skrev 1919 dikten ”Poesi”, som hon bearbetade under hela sitt liv, och gav sin slutliga form 1967: ”Jag, också, ogillar den. / Men att läsa den, med ett utsökt förakt för den, gör att du upptäcker i / den, trots allt, en plats där det äkta uppstår.” Alla som gillar poesi på allvar har memorerat dessa rader. Bara den som är tillräckligt kritisk mot något kan älska det på riktigt.

 

Jönköpings internationella poesifestival kämpar i motvind. Årets evenemang sker samtidigt som Stockholms poesimässa, där landets alla erkänt centrala poeter befinner sig just nu. Som motdrag satsar Jönköping på ett internationellt startfält, där poeterna läser företrädesvis på spanska. Men motvinden består också i att stadens fotbollslag sparkar boll på Stadsparksvallen för första gången på länge, och det lockar förstås de som roas av världslig förströelse.

 

Lalo Barrubia läser

Folket ogillar poesin, förmodligen mer än Marianne Moore gjorde. När jag berättar för mina lärarkolleger om poesifestivalen möts jag av hånskratt. Min bror ringer medan jag cyklar till Tändsticksområdet, och hans svar lyder: ”Det där är ju definitionen av töntigt!” Även vädrets makter verkar ogilla poesin, och låter ett olycksbådande regn hänga i luften under hela lördagen, trots att vi haft en ovanligt varm septembervecka. 

 

När poeterna börjar läsa i Rådhusparken slutar det regna, och efter en stund blir vi fler som lyssnar än de poeter som står på scenen. Ändå har somliga av poeterna svårt att överrösta de oljud som staden tillhandahåller. Tre grabbar brölar, en buss pustar förbi, och någonstans är det alltid en hund som skäller på något.

 

Mest gillar jag Lalo Barrubia från Uruguay, men boende i Malmö sedan 20 år. Hon har översatt Athena Farrokhzad till spanska, och skriver själv en vass politisk dikt, som den hon valde att läsa upp: ”framgång och nederlag är lögn även fotboll är lögn / landet är våld / nationen är våld / religionen är våld gud är våld patriarkatet är våld”.

 

Hela festivalen avslutas med att Katia Cardinal sjunger ett par spanska sånger. Även om det kan bero på att jag är svältfödd på livekonserter efter pandemin – senaste konserten var Jakob Hellman på Elmia i december 2019 – får musiken mig att spontant ta några danssteg. Hon sjunger Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” på spanska, och det är en fin avslutning.

 

Innan dess har jag bevistat Kulturhuset, där Jorge Valero pratar om USA:s imperialism i Venezuela. Valero är inte bara poet, utan också före detta ambassadör i New York och Geneve, och vice utrikesminister i hemlandet. Av det utlovade samtalet kring poesins funktion i kampen för mänskliga rättigheter lämnas inte mycket utrymme, under de dryga 90 minuter som jag hinner lyssna på innan jag rusar mot Rådhusparken för att hinna få i mig en kopp kaffe i flykten, innan nästa programpunkt.

 

Men poesins funktion som politiskt vapen ska inte underskattas. Under första världskriget visade de brittiska krigspoeterna, med Wilfred Owen i spetsen, att poesins uppgift är att varna. Under Vietnamkriget visade Göran Sonnevi med sitt ordval ett motstånd mot ”USA’s vidriga krig”. Och under kriget mot terrorismen skrev Harold Pinter några av sina mest glödande pacifistiska dikter.

 

Valero nämner ordet ”solidaritet” under sitt långa framförande, och jag påminns att det är ett saknat ord i den aktuella politiska diskursen. Våra politiker talar allt för sällan om solidaritet, tycks det mig. Typiskt nog nämner också Katia Cardinal solidaritet när hon presenterar sina sånger.

 

Men så krävs också hopp och framtidstro för att man ska våga ta ordet ”solidaritet” i sin mun. När vi har ett samhälle där en minoritet skor sig på majoritetens ansträngningar ska vi nog inte förvånas över att solidaritet har blivit mindre viktigt än, tja, RUT-avdrag, altaner och robotgräsklippare. Lyckligtvis fungerar poesin som en kur för denna egoism.

 

Poesin kan heller inte nöja sig med egoism eller pessimism, eftersom det är en akt av optimism att ens bemöda sig om att skriva en dikt, och att läsa en dikt är också definitionen av – inte töntigt, men av optimism. Så tar jag också med mig från denna dag tyska poeten och aktivisten Sara Ehsans berättelse om barnen på Råslättsskolan som hon haft workshop tillsammans med. Där finns morgondagens poeter, sa hon, och möttes av dagens varmaste applåd.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/9 2021)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar