att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

3 sep. 2021

Banvaktare Thiel, Gerhart Hauptmann, översättning Bodil Zalesky, Hastur förlag

Nobelpriset fungerar nog för folk i gemen som en kvalitetsstämpel för litteratur. Inte mig emot: allt som får folk att läsa mer än de gör är av godo. Men samtidigt har Nobelprisen kort livslängd. Efter ett halvår eller så tvingas förlagen rea ut restexemplaren av de stora upplagor de trycker veckorna efter att priset tillkännages.

 

Det är förståeligt. Vem orkar sätta sig in i Nobelpristagaren 1912, till exempel? Tja, jag gör ju det, eftersom jag tack vare Hasturs pigga utgivning har tagit mig an tyske Gerhart Hauptmanns långnovell Banvaktare Thiel, som nu utkommer i en finfin översättning av Bodil Zalesky. Senast han utkom på svenska var 1965, med novellen ”Mignon”, så det är sannerligen på tiden att han görs aktuell igen.

 


Speciellt med tanke på vilken glimrande novell det här är, ursprungligen från 1888, och ett solklart exempel på tysk naturalism, fast med tydliga anspråk på de senare –ismerna såsom symbolism och expressionism. Den realistiska 1800-talslitteraturen har kanske dåligt rykte idag, men dess ambition skulle realiseras under 1900-talet, av fotografer som Dorothea Lange, vars bilder från den amerikanska depressionen under 1930-talet är oöverträffade framställningar av de idéer som de realistiska författarna försökte framföra knappt hundra år sedan.

 

Förlaget Hastur specialiserar sig på litteratur som gränsar till det ockulta, till fantasmer och det skräckinjagande. Hauptmanns novell är en god representant, och man frestas kalla den luguber. Det är också en vacker och omsorgsfullt utförd utgåva med Käthe Kollwitz anmärkningsvärt passande teckning som omslag. Zaleskys översättning är också fint anpassad, och hon återger en författares muntert dystra tonfall, och hennes förord är initierat. Hon skriver bland annat om hur den tyska novellen inriktar sig på att sträva mot ordning, medan Hauptmann strävar mot kaos.

 

Hans novell Banvaktare Thiel befrämjar det irrationella, och därmed har en modern läsare getts alla förutsättningar att identifiera sitt eget predikament. I novellen har den robusta Thiel gift sig med en späd kvinna. Hon dör, något som minimalisten Hauptmann skildrar chockerande lakoniskt: ”i två år satt hon med sitt avtärda, fina ansikte bredvid hans brunbrända, böjd över den urgamla psalmboken – och plötsligt satt banvakten ensam igen som förr.”

 

Det blir ett snabbt omgifte, och han får en tåligare hustru i en kvinna som heter Lene. Kruxet: hon bär inte bara byxorna i deras äktenskap, utan hon bär också på ”en brutal åtrå”. Allt ska slitas sönder av denna hennes åtrå, inte bara familjelivet utan man kan även läsa in en allegorisk bild av tillvaron i sig – att det är en pågående destruerande process, full av smärtsamma separationer och delningar. Naturen bär på dunkla aningar, olycksbådande varsel.

 

1800-talsförfattarna visste att inte underskatta sin läsekrets. Den var bildad och kräsen – samt med sinne för subtiliteter. Det leder till författare som skyr förenklingar och det övertydliga. Att säga att det är en fröjd att läsa en författare som till fullo litar på sin läsare är inte att säga för mycket. Han pendlar mellan det grovkorniga och det finstämda. Här finns också en sällsynt känsla för skiftningar i naturen, i en total närvaro som tillvaratar spelet mellan ljus och mörker.

 

Ja, överlag arbetar Hauptmann i en tradition som bara inom några år skulle utvecklas och gå under namnet symbolism. Med andra ord förekommer tydlig symbolik, i användandet av främst mörker, smuts, blod, järn, skog … Tågsymboliken känner vi svenska läsare igen från Pär Lagerkvists novell ”Min far och jag”, och därmed kan Hauptmann sägas förebåda också expressionismen. Den värld han skriver fram är kännbar och påtaglig.

 

Och uppenbart bra! Jag skulle inte klaga om vi fick en Nobelpristagare 2021 – gärna någon som Svenska Akademien grävt fram från obskyrt håll – som har förmågan att skriva något lika minnesvärt som denna rysliga novell.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar