att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

23 sep. 2021

Barndom. Ungdom, Tove Ditlevsen, översättning Vanja Lantz, Natur & Kultur

Häromåret gav Natur & Kultur ut Tove Ditlevsens självbiografiska roman Gift, i nyöversättning av Ninni Holmqvist. Det är sannerligen ett av den skandinaviska 1900-talslitteraturens obestridliga mästerverk, och påpassligt nog ges nu de första två delarna i den trilogi som fullbordades av Gift ut. Dock i Vanja Lantz gamla översättning från 1974, om än reviderad.

 

Som rubrik till dessa böcker kunde och borde stå: solsken och mörker. Med skarp blick registrerar det femåriga barnet den dysfunktionella familjen i Barndom. Med naivt tonfall, som sig bör, och Ditlevsen har getts total åtkomst till det lilla barnets upplevelse. Det sker med hjälp av en osviklig förmåga till närvaro i situationer, som skildras inifrån barnets begreppsvärld.

 


Med några enkla streck tecknas konturerna av mammans porträtt, så levande att hon träder fram inför oss, och befinner sig här i nuet: ”Kinderna är röda av silkespapperet och kinderna också, och ögonbrynen är tuschade så att de ser ut som två små fiskar som slår med stjärten ut mot tinningarna.” Det är en människogestaltning som ignorerar alla avstånd. Tidsanda? Ja. Tidlöst? Tveklöst ja.

 

Barnet Tove har en problematisk relation till mamman, som tornar upp sig som ett stort motstånd mot barnets utveckling och frihetslängtan. Tidigt och bestämt formar sig Toves öde: att bli författare. Talang och uthållighet är något hon ges i skänks, och därför ger hon inte upp trots initiala motgångar, i form av refuseringar, hånskratt, tvivel. Att läsa Ditlevsens bok om barndomen är också en skola i att se på författarens vis, att kort sagt tillägna sig författarens blick.

 

Det sker till exempel när blicken riktas mot de vuxna, och de vuxnas svek mot sig själva:

 

Man tittar i smyg på de vuxna som har sin barndom inom sig, trasig och full med hål som ett gammalt malätet täcke som ingen längre tänker på eller har någon användning för. Det syns inte på dem att de har haft en barndom, och man vågar inte fråga hur de bar sig åt för att ta sig igenom den utan att få djupa ärr och märken i ansiktet.

 

Tiden är strax efter första världskriget (Ditlevsen föds i december 1917). Pappan blir liksom många andra män arbetslös, och barnet Tove lotsas genom dystra erfarenheter. Tidigt blir hon just någon som genomskådar vuxenvärlden och föräldrarnas hyckleri. Det handlar också om vänskap, om äventyr, om brådmogenhet och ilska. Hon står på gränsen till vuxenvärlden, och kan bara ana sin kapacitet.

 

Det är en stor styrka med boken Barndom, hur Ditlevsen också befinner sig på gränsen när hon ser tillbaka, hur hon låter den unga Tove bara nudda sina briljanta anlag – men de finns där hela tiden, som ett löfte om kommande stordåd. Tron på den egna kapaciteten är en stark drivkraft, kanaliserad i dikterna hon skriver.  

 

Så tar Ungdom vid, med en allt större frimodighet. Hon hankar sig fram efter att skolan avslutas i tidig ålder då föräldrarna saknar pengar att låta henne studera på gymnasiet. Hon får olika småjobb som hon missköter och får sparken ifrån. Liksom i Barndom fungerar Ditlevsens förmåga att med snabba drag teckna porträtt av de olika människorna Tove möter. Vad är detta för förmåga? Ren och skär magi, en skapande kraft som verkar emanera lika mycket inifrån – de egna resurserna – som utifrån – en större andlig energi som frigörs i skrivögonblicket.

 

Identiteten som författare blir allt viktigare när Tove adderar åren och blir tonåring. Hon vågar sig fram till en tidningsredaktion med sina dikter men befinns alldeles för ung. Hon citerar dikterna i framställningen, och de är vågade och med vagt ekivoka drag, typiska för den som själv saknar sexuella erfarenheter. När hon väl förlovar sig med en velig man som heter Aksel upptäcker hon att sex ändå inte är så märkvärdigt, och förlovningen slås snabbt upp, efter att både fästmannens och hennes egna föräldrar konstaterat att hon behöver en mer pålitlig och rekorderlig man. Ändå blir det ingen nidbild av stackars ömkansvärda Aksel, utan en påminnelse om att även en sådan man har ett värde, något Tove påminns om av moster Rosalia, i en av den här romanens vackraste scener.

 

Kanske det är att gå för långt att kalla det feminism, men Ditlevsen skriver indirekt om skönhetsideal, om utseendekomplex – dessa tidlöst grymma och oskäliga fenomen – och farhågorna om att ens väninna alltid är vackrare. Som ett feministiskt projekt fungerar också hur Toves identitet växer fram, och att det inte bara är identiteten som författare som avses, utan också identiteten som självständig individ, och rätten att ta kontroll över sitt eget öde. Hon blir en individ som behöver agera mot snuskgubbar. Tove prövar sina vingar, som det så lättsamt heter, med att börja spela teater. Det går ganska bra, men vänskapsband prövas i konkurrensens namn. När tiden rör sig mot 1930-talet anas skuggorna av en ännu mörkare tid, när Mussolini och Hitler diskuteras.

 

Så skildras också den svåra kärleken, i emblematiska scener som denna:

 

Jag tycker att jag alltid måste säga farväl till alla män och stå kvar och stirra efter dem och höra deras steg försvinna i mörkret. Och de vänder sig sällan om för att vinka åt mig.

 

De här två böckerna ska inte enbart ses som förstudium till den ojämförliga romanen Gift, som utgavs fyra år senare, och skildrar den vuxna Tovas äktenskap och beroende av smärtstillande droger. Visst, här är hon kanske inte fullt ut lika snillrik, men vi får ändå följa förutsättningarna till den fulländade huvudpersonen. Barnet och den unga Tove är självsäker och tuff, men också sårbar och ömsint.

 

Här skriver Ditlevsen om händelser som ligger nästan hundra år bakåt i tiden, och det märks förstås. Relationen mellan unga män och kvinnor är fortfarande styrda av rigida moralregler, men i övrigt är tidsavstånden utsuddade. Det finns också en poäng i att läsa den här skildringen, för att motverka vår tids besatthet av nutiden. Det engelskan ibland kallar ”presentism” (ungefär ”presensism” på svenska), alltså att man bortser från tidigare insatser, för att man utgår från att den egna tiden är tillräcklig. Så otacksamma får vi aldrig bli! Därför är det bara med tacksamhet vi kan läsa Ditlevsen fortfarande, och upptäcka att det hon gjorde äger sådan giltighet även en bit in på 2000-talet.  

 

En lycklig uppväxt föräras bara den med förmåga att glömma bort den, vill Ditlevsen säga med sin bok. Hon gör det genom att nagla fast enskilda händelser och skildra dem med en koncentration som är häpnadsväckande och orubblig. Intrycken har bevarats av den vuxna författaren (böckerna kom ut när hon var 50), och görs levande, vitala, och intensiva. Det är som att hon släpper ut en insekt som bevarats i bärnsten med sina böcker. Att bevittna denna händelse är inget mindre än en ynnest.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar