Nattdjur, Camila Sosa Villada, översättning Linnea Rutström, Prosak

Handen på det så kallade hjärtat: när läste du senast en samtida argentinsk författare? Tja, helt nyss, eftersom jag läste Dolores Reyes roman Hon som äter jord precis nyss. Detta följt av en annan argentinsk roman, Nattdjur, skriven av Camila Sosa Villada, och utgiven – givetvis – av ett mindre förlag. Denna gång Prosak, som inriktar sig på samtida polsk och argentinsk litteratur.

 

Liksom författaren själv föds huvudpersonen som Cristian men byter könsidentitet till Camila. Sosa Villada är transperson, och har skrivit en roman om sina erfarenheter, om personer som går under beteckningen ”travestis”, som tvingas leva nattetid. De är flockdjur, men också ett slags soldater. Där finns bögar, häxor, varulvar, män utan huvud, helgon med fjädrar. Samt den 178 år gamla Tía Encarna, en modersfigur som förefaller ha klivit rätt ur en av Brechts pjäser. Hon styr sin transcommunity med hård men varsam hand, och en blåmärkt krigssargad kropp fylld av silikon. Staden är Córdoba, närmare bestämt Parque Sarmiento.

 

Där hamnar Camila som tonåring på rymmen från hembyns och familjens inskränkthet. Pappan – alkoholiserad våldsverkare – skäms för sin feminina son, som lär sig runka av skolans killar som sexåring. Några år senare går han från en långtradarchaffis till nästa för att prostituera ut sin kropp, som befinner sig i gränslandet mellan pojke och flicka. Polisen trakasserar transpersonerna, men ibland bara för att tvinga till sig sex i baksätet på polisbilen. Allt är inte eländigt. Även om torskarna är avskyvärda är det en av dem som blir den första som ser Camila på riktigt, bekräftar henne med ett förvånat utrop att hon är arg, och ger henne en nödvändig och förlösande massage.  

 

Att romanen är febrigt och nervigt skriven förvånar inte. Det måste vara så, i enlighet med innehållet. Hela tillvaron är osäker och farlig, och parkens flockdjur tvingas vara i ständig beredskap, i en värld som både liknar djungeln och kriget. Det är en tillvaro som präglas av motsatspar: begäret och våldet, glädjen och tårarna, tillit och misstro, sex och död, stolthet och skam. Men också ett växelspel mellan mindre uttalade polariteter, som ursinne och förtvivlan, fattigdom och alkoholism, stöld och misshandel, omsorg och kärlek.

 

Det är också en stil som blandar det deliriskt drömska med det nyktert klarsynta. Sosa Villada bedriver en fortlöpande analys av sakernas tillstånd. Ofta kan det här sättet att skriva kallas ”mustigt”, men det är en exotifierande kliché som gärna tillämpas på latinamerikanska författare. Liksom hos Reyes – eller hos en annan argentinsk stjärna, Samanta Schweblin – saknas inte inslag av det vi brukar kalla magisk realism. Men dessa inslag är inte bärande för handlingen, utan de verkar jämsides med händelseförloppet, utan egentlig inverkan på personernas förehavanden.

 

På sätt och vis är det ensamheten som är det dominerande temat, en själslig ensamhet som samhörigheten i parken inte råder någon bot på. Det språk Sosa Villada använder rör sig ständigt på två nivåer, både en bokstavlig och en bildlig. Som när hon skriver om den mytomspunna natten med hälften lockelse, hälften förskräckelse: ”På den tiden var natten farligare än något annat. Att leva på natten gör en gammal, och ledsen. Natten är en öppen dörr mot en värld där allt är möjligt.”

 

Persongalleriet är mångskiftande, och Sosa Villada är noggrann med att återge de olika berättelserna med rättvisa. Men inte för att skapa trygga tillrättalagda berättelser. För liksom Marie Ramnehill visade med sitt bidrag i antologin Vad är en kvinna? är det för transpersoner svårt att relatera till föreställningen om livet som en berättelse med uppenbar dramatisk kurva. I gengäld mot ett narrativ där allt hänger ihop i en markerad röd tråd har de bruten kronologi, kaos i berättelseflödet, tillfälliga avbrott, dramatiska omintetgöranden av alla planer.

 

Det här är en roman att rekommendera. Camila Sosa Villada gör sig mottaglig för de andras historier, och gör huvudpersonen till en anonym betraktare. Hennes version av nattlivet är långt ifrån unik, och det är det allmängiltiga som dominerar det intryck man tydligast hämtar från romanen. Snarare än självbiografi rör det sig om självframställning, där romanens Camila blir en representant för en vanlig erfarenhet, och en erfarenhet som är mer än värd att ta del av även för oss som inte delar den bokstavligt.