att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

4 sep. 2021

Den dagen den sorgen, Jesper Larsson, Nirstedt/Litteratur

Besatthet är en erfarenhet som pendlar mellan känsla och insikt. Litteraturen har gjort sig ett namn på att skildra besattheten. I Jesper Larssons nya roman är det en tonårspappa som upptäcker att tonårsdottern inte längre finns inom räckhåll för hans omsorg. Han blir frustrerad över hennes brist på kommunikation, att hon vägrar berätta sanningen om var hon uppehåller sig. Han misstänker att hon utnyttjas av en man, och börjar punktmarkera hennes minsta steg, något som sällan leder till lycklig utgång.

 

Bengt är byggnadssnickare, med komplex för sina grova och nedsmutsade händer. För fyra år sedan dog hustrun, och nu är han ensamstående förälder för trettonåriga Melissa. Hon slutar spela piano och börjar skriva dikter, men Bengt samlar bevis på att hon utnyttjas av skrivläraren. Han blir allt mer gränslös när han kör runt i bil och pejlar var hon är, och han ser tecken på att hans farhågor stämmer.

 


Jesper Larsson gav ut två bemärkta böcker i början av 2000-talet, och återkommer nu efter fjorton års tystnad med en bok som till formatet hör till kortromanen. Men dess 130 sidor är kompakta och täta och saknar kapitelindelning. Därför saknas andningspauser: vi tillåts inte lämna Bengts besatthet, som är skildrad i första person. Och det är med noggranna och skickliga grepp Larsson ger Bengt en autentisk röst, som när han en gång använder ordet ”skärde” för skära i dåtid – ett ord som nästan bokstavligen skär i läsaren, och skapar en besynnerlig kontakt.

 

Men själva romanen handlar om motsatsen, om kontaktlöshet. Det gjorde Larssons förra roman också, den betydligt mer omfångsrika Hundarna. Nu har han skrivit något som liknar en monolog för scenen, med en karaktär som är helt upptagen med att försöka nå fram till dottern. Men ju mer han tappar bort sig själv i jakten på henne desto mer ökar klyftan mellan dem, när han glömmer mammans årsdag och Melissas födelsedag.

 

Som bekant ska litteraturen ägna sig åt de jobbiga erfarenheterna, och det är minst sagt jobbigt att läsa denna monomana text som skruvar åt själva känslan av att vara oförmögen att ingripa. Intensiteten i framställningen kanske inte går lika långt som när Faulkner skildrade Jason Compsons frenetiska besatthet av systern Caddie i Stormen och vreden. Ändå tar man del av Bengts öde med liknande beklämdhet, och med stigande obehag bevittnar vi en människas totala rörelse mot psykiskt förfall.

 

Eftersom det är han själv som berättar tvingas vi lita på hans historia, men vi tillåts också tvivla. Även den paranoide kan ha rätt i sin version av hur världen ligger till, och även i de galnaste teorierna kan det finnas en gnutta sanning.

 

På ett djupare plan skildras också pappans otillräcklighet, hans upplevelse av att inte längre vara behövd. Han rannsakar sitt beteende, försöker rationalisera sina tillkortakommanden, men problemet är att han saknar förmåga att tolka det han ser. Så blir det också en allegori över någon som ser världen i svartvitt, som inte uppfattar nyanser. Det leder till – tja, utan att spoila boken – dåliga konsekvenser. Ett slut som på något sätt blir obönhörligt och ofrånkomligt.

 

Kanske det är där den här romanen har ett problem. Att narrativet är så hårt tillskruvat att dess komposition blir för framträdande, och att det därmed blir för förutsägbart. Att det blir en berättelse som är så stiliserad att mänskliga egenskaper fattas. Att det då inte spelar någon roll hur nära vi kommer Bengt och hans orosmättade svindlande tankar, när han inte helt kan lämna skicket av littterär konstruktion, och att han då trots allt förblir en artefakt.

 

Men även med denna anmärkning i åtanke är det en roman ställer sig vida framför det mesta som anmäls som årets mest läsvärda svenska roman. Jag kan inte motstå Larssons ambitionsnivå, som han hanterar med lätthet och rutinerad hand när han låter oss ta del av den besatte och maktlöse mannens sorgliga historia. Det är en fascinerad inblick i hans förtvivlan, som gestaltas övertygande och tämligen oförglömligt. Alltså, en högst läsvärd roman.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar