att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 dec 2012

Den tjugotredje dikten, Stewe Claeson

För omkring tio år sedan hade jag ett av mitt livs mest förvånande läsupplevelser, när jag läste Stewe Claesons roman om poeten Tegnér, Rönndruvan glöder. Berättarrösten följde Esaias med ett sherryglas i handen på en bjudning, och den förälskade poeten darrade av förlägenhet och spillde några droppar på handryggen, och plötsligt framstod han som så fruktansvärt mänsklig. Giganten trippade ned från sin piedestal, tog plats bland de dödliga.

Det var ett litterärt skapelsearbete av nästan makalöst slag, och det är relativt sällan jag upplever liknande mirakel: att en fiktiv karaktär berör och blir verklighetsåtergiven på ett sätt som gör intryck. Därför är det med stora förväntningar jag tar mig an Claesons nya roman Den tjugotredje dikten.

På många plan är det en blygsammare historia, som utspelar sig i ett arketypiskt Sverige. Krister, femtio plus, upplever hur hans jobb håller på att försvinna från honom (lämpligt nog arbetar han på posten). Hustrun Siv har värk, barnen är utflyttade: dottern till Skåne, sonen rentav utflugen, till Australien. De har inte mycket till kontakt. Han träffar änklingen Erik, och en udda vänskap uppstår, utifrån Eriks förtrogenhet i poeter som norrmannen Olav Hauge och kinesen T'ao Ch'ien, även känd som Tao Quien och Tao Yuanming.

Vad som händer? Siv blir svartsjuk, givetvis, när maken tillbringar allt mer tid hos den främmande mannen. En svensk Brokeback Mountain? Minus sexet, får man väl (tyvärr?) tillägga … Den här typen av vänskap är troligen vanligare på film än i den så kallat riktiga världen, och i romaner är det kanske ännu mer sällsynt, då det förefaller sakna yttre dramatik. Men roman? Claeson väljer att ge boken undertiteln ”Instruktion för överlevnad”, helt utan högtravande undertoner.

Krister känner sig övergiven, bortslängd, och det finns onekligen bäring för dessa tankar. Man behöver inte vara Göran Greider för att tycka att Sverige håller på att nedmonteras. Landsbygden håller ju på att bli det nedstängda Sverige. I den här delen av riket ska förkortningen ”DD” utläsas Dala-Demokraten.

Det ska sägas att det här är en ovanlig svensk roman (överlevnadsinstruktion). Ja, men hur många gånger ska det behöva sägas? Det är kanske lite för enkelt att häva ur sig att våra svenska författare skriver så fantasilöst, ja – men då glömmer vi bort att på senare år har fått några romaner som verkligen tar ut svängarna, och i synnerhet den historiska romanen har vitaliserats av böcker som Malte Perssons Edelcrantz förbindelser, Eva-Marie Liffners Lacrimosa och Carl-Michael Edenborgs Mitt grymma öde.

På vilket sätt är Den tjugotredje dikten annorlunda? Den rättar in sig efter ett väldigt otidsenligt tempo, där den helt bromsar in förloppet. Karaktärerna är nästan provocerande alldagliga. Sågverksorten befinner sig i en tid som helt har stannat av, och det förmedlas på ett väldigt konkret sätt. Tiden är verkligen död. Men att dessa två män i medelåldern diskuterar poesi, det är i sig också provocerande ovanligt.

Krister blir trots detta den typiske svensken, eller kanske mer den typiske svenske mannen, som passivt betraktar försvinnandet. Hustrun tar del av vad som sker på orten, men han kurar ihop sig i sin tillräcklighet. Och hans erfarenheter delas av andra, när Claeson visar hur han blir delaktig i ett större sammanhang.

Erik Mattsson och Krister Hermansson, namnen låter som två nästan-anagram. Eriks definition av filosofi lånar Emily Dickinsons snillrikt enkla uppfattning om vad som är poesi: det är en fysisk erinring (Peter Englund demonstrerade förra hösten detta, här han redogjorde för hur hårstråna på hela kroppen lyftes när han lyssnade på en uppläsning av Stagnelius dikt "Farväl till livet"). Annars är väl det ideal som Eriks poeter, kinesen och norrmannen, något som från svenskt håll mest har delgetts oss av Vilhelm Ekelund.

Och Claeson är suverän på att lyckas gestalta det mänskliga hos sina påhittade figurer, vare sig de heter Esaias Tegnér eller Krister Hermansson. En scen i början kan räcka som exempel, när han diskuterar sin nyfunna vän med hustrun, och de talar om efternamnet. Han rör sig mot köket – allt i den här romanen sker med den sävlighet som man nog bara finner i det egentliga Sverige, på landsorten – och först där, med händerna i diskvattnet (lika närvarande som Esaias sherrydroppar), slår det honom att det är något skumt med det där namnet. En mindre förfaren romanförfattare skulle så klart låta parets dialog försiggå i ett tidigare skede.

Den så kallade verkligheten innehåller ett överflöd av L'esprit de l'escalier, medan den genomsnittlige romanförfattaren har desto mer bråttom att redogöra för rapp dialog, där svar omedelbart ges på tal. Claeson må skriva en förrädiskt enkel prosa, men någon genomsnittlig författare är han icke. Här finns också några lysande exempel på riktigt trovärdig dialog, utan att det blir besvärande demonstrativt. Så här talar den smått försmådda hustrun Siv till Krister: ”Fast det är olikt dig. Att du bryr dig, menar jag, om någon annan menar jag, än mig alltså.”

Den tjugotredje dikten är en blygsam roman, en novell-historia som visar sig hålla för sitt större sammanhang. När Erik och Krister sitter och översätter kinesens tjugotredje dikt, med hjälp av engelska, tyska och franska översättningar, då är det svårt att neka sig själv ett saligt leende under läsningen, där man sitter och kikar över axeln på dessa besynnerliga men välbekanta män.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar