Vackra värld, var är du, Sally Rooney, översättning Helena Fagertun, Bonniers

Med sin tredje roman utvecklar Sally Rooney sin unika förmåga att skildra unga, coola och intelligenta vänner. Den visar att även högt ställda förväntningar kan infrias med råge.

 

När vi står på randen inför världens undergång kan det te sig futtigt att beklaga sig över att man har blivit en kändis. Men så lyder premissen i Sally Rooneys tredje roman. Vackra värld, var är du tillåter henne att återvända till ett framgångsrikt koncept som utforskar kompisgäng som uppsöker de flytande gränserna mellan vänskap och kärlek.

 

Uppenbart har hon utgått från sin egen upplevelse, med den framgångsrika författaren Alice som en av huvudpersonen. Hon slickar såren efter ett mentalt sammanbrott, och inleder en tafatt kärleksrelation med Felix. Väninnan Eileen trånar efter populära gemensamma vännen Simon. Men Alice och Eileen håller på att glida ifrån varandra, och i stället för att träffas konverserar de via långa e-mail. 

 

Deras e-mailväxling – fjorton stycken inalles – är en av romanens höjdpunkter, och bidrar till att ge karaktärerna kontur. De skriver om killar, romanläsande, samhället, sex, religion, global uppvärmning – och skönhet. En annan sak Rooney behärskar till fullo är hur hon använder sig att telefonens chattfunktioner för att driva intrigen framåt.

 

Här finns gott om undertext i de samtal som förs mellan karaktärerna. Tidigare har Rooney jämförts med Jane Austen, och nog finns det en likhet i den kvicka dialogen och den sylvassa blicken på det som gör oss mänskliga. Men här finns återkommande referenser till Henry James. Han är sorgligt eftersatt av vår tid, men hans romaner är nästan oslagbara i sin subtila skärskådan av våra tillkortakommanden.

 

Rooneys hemlighet är att hon lyckas skapa litterära karaktärer som fungerar i dubbel bemärkelse. De är rimliga och trovärdiga både som litterära konstruktioner och som autentiska människor. De är impulsiva, de dabbar sig, men de är också villiga att ta till sig och lära sig av sina misstag. De är intelligenta och coola, och sårbara på ett sätt som kanske bara genuint coola människor kan vara.

 

Liksom tidigare skriver Rooney om gränsdragningar, om de obekväma situationer som uppstår i relationer. Om gräl och försoning, och om sex, med starkt fokus på samtycke. Alice beklagar sitt kändisskap på ett sätt som ändå gör henne till en relaterbar människa. Liksom i de tidigare romanerna förekommer en skarp klassanalys, till exempel när Rooney korsklipper Alices diskussioner med sin agent om framträdande på olika litteraturfestivaler och universitet med Felix mekaniskt sorterande varor i lastvagnar på affären där han jobbar.  

 

Sally Rooneys utvecklingskurva är makalös och nästan overkligt lovande. Hon lyckas utveckla en bekant tematik som annars hotar att bli klyschig. Jag tyckte Samtal med vänner var en bra roman, att Normala människor var fantastisk. Nu har hon häpnadsväckande nog skrivit en ännu bättre roman, om än inte lika publikfriande som de tidigare.

 

Den inleds starkt, men ändå blir dess andra hälft en tonartshöjning, när vi har lärt känna de fyra individerna. Och Alices lidande ges relief i relation till de andra tre, som kämpar med sina egna trassligheter. Samt i relation till världens prekära tillstånd. Om du tycker att det ter sig futtigt när hon klagar på kändisskapets avigsidor ber jag dig noggrant granska med vilka starka argument hon pläderar för individens rätt att trotsa omvärldens krav om att skärpa till dig.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/9 2021)