att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

29 sep. 2021

Nervösa nationer. Två halvprosadikter och en runsten, Gunnar D Hansson, Ekphrasis

Gunnar D Hanssons lyriska arbete liknar arkeologens. Med varaktigt tålamod avtäcker han med sina diktböcker lager efter lager av historia, blåser bort tidens damm och lyfter fram märkliga föremål som fortsätter kommunicera sina tidlösa budskap till förbluffade läsare i vår egen tid. Perspektiven kan bli svindlande, men aldrig krystade eller långsökta. Det är ett arbete som visar hur vi människor ändå alltid återvänder till ursprungliga frågor om tillvaron. Var kommer vi ifrån? Vad gör vi här? Vart ska vi härnäst?

 

Nu har han på lilla förlaget Ekphrasis utkommit med en liten blå bok (någonstans mittemellan ljus- och kornblå), Nervösa nationer. Två halvprosadikter och en runsten. Det är en klassisk GDH-bok, på så sätt att den hämtar sin näring ur den personliga anekdoten, och visar att kopplingar och mönster och spår är tänkbara, att det fortfarande finns potential till upptäckter.

 


Fortfarande, trots att vi befinner oss så sent på jorden. Så skriver Hansson en pessimistisk eko-poesi om mänsklighetens snara upphörande. Naturen har tröttnat på vår hänsynslösa exploatering. Livet är dystert, konstaterar hans diktjag, men utan att sucka allt för högljutt. Är det inte sorgligt? Både och – eller varken eller. För Hansson är både framåtsyftande och tillbakablickande, och kan inte hejda sin förtjusning inför att vara vid liv, även om tiderna är beklämmande.

 

Snart kommer torkan och översvämningarna. / Ojämnt fördelat, men ändå”, skriver han i den första dikten, som handlar om en besynnerligt svårtydd runsten. Nuet har formats av det förflutna: det är Hanssons grundtanke, och han varierar den i dikt efter dikt. Runstenen har omtalats av Pehr Tham, vän till 1700-talsskalden Thomas Thorild, som Hansson skrivit passionerat om tidigare.

 

Det brukar väl kallas essädikt, det Hansson ägnar sig åt, när han både lärt och lätt tar sig an sina ämnen. Han omsluter både barnets blick och den gamles blick i sin världssyn. Hur ska texten på stenen uppfattas? Månne är det ett chiffer? Månne är det skrivet på baskiska? Poängen lyder: vi ska inte veta. Spekulationerna kvarstår, och så måste det få vara. När man vet saker slutar man tänka.  

 

Borges, han med labyrinterna, omtalas, och så är det förstås, att Hansson bejakar denna märkligt sammanslagna logisk-kryptiska stilart, att utgå från att hemligheterna tål skrupulös granskning. Han delar med Borges den ostillade nyfikenheten, den som får läsaren att tacksamt bara låta sig svepas med av funderingarna. Nyfikenheten är starkare än alla krämpor som också omtalas, alla farhågor inför det utslocknande som inväntar oss alla, både på privat och universellt plan.

 

I det mörker vi vistas nu kan ändå vissa rader av Hansson gnistra till. Han nämner i förbifarten vådan av att befinna sig i riskgrupp, men avfärdar det med att har man läst poesi sedan länge är man ändå van att vara utsatt, så att säga. Utöver runstensdikten innehåller boken ett svar på ett mail, inspirerat av Johan Runius, där Hansson leker med den självbiografiska formen, och förutsätter att världens tillstånd är oförändrat: ”Det är bara att vänta och hoppas på att läget förbättras vilket det inte alltid gör.”

 

Titeldikten är en ovanlig sonettkrans, dels orimmad och där väl egentligen sista dikten – kejsarsonetten – är den enda som är uppställd som en sonett, och dels så löst sammanhållen att den utmanar både begreppet ”sonett” och konceptet ”krans”. Men klimatprotesten fortsätter i denna förtätade dikt, som också innehåller en skarp läsning av Frödings ”Ett gammalt bergtroll” och hur de tunga stavelserna i första strofen balanserar frihet och fångenskap: ”Mitt i sorgen och ruelsen i bottenslammet hos den potentielle våldtäktsmannen en mästerlig behärskning av de många stötvisa betoningarna. Negation efter negation som en bejakelse.”

 

Det är en kärleksfull läsning, och den kärleksfulla blicken på litteraturen är något Hansson konstant ger efter för. Kärleksfull trots allt? Icke det minsta. Här saknas sentimentalitet. Sonettkransen avslutas också uppfordrande, med en inledningsrad som länge ska isa i den här läsaren och förhoppningsvis hos många fler:

 

Vi varnades, men det tycktes inte hjälpa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar