Fågel eller fisk? I april gav Martina Moliis-Mellberg ut falk, en liten bok som arbetade med kortdikten. Nu dags för fisken: Pisces SZN är en prosabok som också arbetar i ett diminutivt format, med gemener och med korta stycken i en liten bok som mer liknar ett häfte. En berättelse formas utifrån tre avdelningar döpta efter låttexter av Billie Eilish, Lykke Li och Jessica Pratt. Andra artister som bidrar till en imponerande cool spellista är Lana Del Rey, Weyes Blood, Mitski och FKA Twigs.
Ett berättarjag sörjer en olycklig kärlekshistoria, och vänder sig till vännen Hannah, som fungerar som livboj. Moliis-Mellberg inkorporerar chattspråket, det som förr kallades internetlingo eller sms-språk, ord som ”ngt” och ”mkt”. Gemenerna är också kopplade till indiegenren, för att fortsätta på musikspåret, där de flesta av artisterna som medverkar skriver sina låttitlar just så. Betyder det att Moliis-Mellberg är indie? Tja, poeter i gemen är väl det, men nog kan man hävda att hon inte tillhör kioskvältarna. Och oberoende är väl alla med en så här egenartad agenda, och som uppbådar den här formen av självklar integritet.
Sedan en tid tillbaka har jag märkt en tendens att den svenskspråkiga poesin håller på att bli mindre tillknäppt, mindre formell. Att Moliis-Mellberg är finlandssvensk kan få jämförelserna att dra i riktning mot Eva-Stina Byggmästar och Tua Forsström (båda nämns också uttryckligen) och det är kanske inget fel på det. Redan när jag läste den ambitiösa debuten A fann jag däremot en affinitet med Anne Carson (som förresten nämns här i den litteraturlista som faktiskt är lika cool som spellistan). Även här samspelar poesin med prosan, både i allmän mening genom hela boken och i mer specifik mening, då mittenpartiet skrivs som renodlad lyrik.
Förälskelse är ett svårt ämne att skildra litterärt eller konstnärligt. För att det blir jolmigt? Ja, och det himlastormande måste jämka den unika upplevelsen med den allmängiltiga erfarenheten. Moliis-Mellbergs version av det klassiska temat är ändå uppiggande och rör sig mellan olika stationer, och befinner sig i ett utforskande svängrum. Det är förstås cyniskt att hävda det, men i generell mening genererar olycklig kärlek bättre poesi än lycklig kärlek.
Det som sker är att Moliis-Mellberg skriver en cerebral poesi som inte glömmer känslorna, när hon tecknar porträttet av ett neurotiskt berättarjag: ”och jag försöker att inte ta plats men det är tungt att vara den som hela tiden anpassar sig jag tror inte att du förstår hur mkt energi jag lägger på att oroa mig för mitt eget beteende”. Avsaknaden av interpunktion skapar sin egen nerv, sin egen puls, sin egen rytm.
Hon beskriver också känslor som det är svårt att inte känna igen sig i. Ja, vi anpassar oss, och här finns någon som har sett det och bekräftar oss. Hela händelseförloppet skildrar spelet mellan panikattacker och eufori, så där som livet kan te sig för den som utrustats med starka känslor. Kärleken är fylld av allt möjligt, och ibland är det hjärtat som svämmar över, ibland är det tårkanalerna:
det här är skrivet från en plats av kärlek
det här är skrivet från en plats av oro
det här är skrivet från en plats av sorg
Omslagets illustration från tarotkorten visar en version av Bägare 5 i Pamela Colman Smiths klassiska lek. Annars vet astrologin att upplysa kortet Månen som fiskarnas preferens-kort. Berättaren är ett Lejon, men själva astrologin är nedtonad. Mer handlar det om en klassisk kärlekshistoria, filtrerad genom Martina Moliis-Mellbergs särart som stilist. Det handlar om samspelet mellan spänning och avslappning, och den ofrånkomliga besattheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar