att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

27 sep. 2021

Antydningarnas tid. Samtal under en förintelse, Stewe Claeson, Norstedts

Vad sker när du läser en pålitlig stilist? Du upplever en trygghet som samtidigt tillåter dig att sväva i ovisshet mer än att famla i mörker (tack Kalle Anka för att du lärde mig metaforen att famla i mörker). Jag kan anföra ett exempel, hämtad redan från andra sidan i en ny svensk roman:

 

Han gick, han resonerade med sig själv, muttrade att han sannerligen behövde gå, behövde promenera, måste röra sig, fast stilla, men till fots, han förstod bättre när han gick, även om det denna soliga varma morgon inte fanns så mycket att förstå, om nu inte kejsarens skämtlynne egentligen varit riktat åt annat håll.

 


En enda mening. Det mest iögonfallande ur stilistiskt hänseende är kanske den frikostiga kommateringen, som indikerar både brådska och obeslutsamhet. Det som ser tautologiskt ut motiveras, liksom den till synes onödiga upplysningen att morgonen är både solig och varm – men så framträder den inte bara ljus utan också emfatiskt varm för läsaren. Vad stil är: idiosynkrasier, egenheter, avvikelser. Som läsare ges du något som skärper din uppmärksamhet, något som antyder otrygghet. Den slags otrygghet som också ingjuter lugn och tillit.

 

Antydningar, ja, som i föraningar om att något värre åstundar. Antydningarnas tid lyder namnet på Stewe Claesons nya roman, som till största del handlar om filosofen Lucius Annaeus Seneca. Under en tid har han agerat lärare åt kejsaren Nero, ”den snart gudomliggjorde”, men tiden har blivit allt oroligare. När vi träder in i handlingen – året är 64 – har han först mördat sin mor, och sedan sin hustru, efter att ha träffat en ny kvinna. Det är en orolig tid för Seneca, som oroar sig för att bli kejsarens nya offer. Dessutom funderar han på sin ålderdom, på sin fetma.

 

Han rådgör med sin vän Maximus, och deras samtal utgör stommen i romanen. De lever i det som ska kallas ”förintelsens tid”. Här håller lögn på att kallas sanning, i sann (!) Orwellsk anda. Romarrikets stålblanka sentenser stöts mot samtidens glanslösa frasmakeri. Det politiska språket har urvattnats.  

 

Skönlitteraturen är till sin karaktär förebådande, även när den skildrar ett förflutet. En vanlig uppfattning är att historiska romaner gärna blir en spegling av författarens egen tid. Med subtila medel kan denna förskjutning, eller dubblering av perspektiven, uppnås. Ibland först i efterhand: så kunde Nathaniel Hawthornes The Scarlet Letter läsas under 1800-talet först som en uppgörelse med en tidigare epoks inskränkta bigotteri, medan vi nu enkelt kan uppfattas som en kritik av Hawthornes egen tid, och dess oförmåga att agera mer rättrådigt mot människor som begår felsteg.

 

Claeson skildrar en orolig tid. Vi har upplevt en orolig tid på grund av en nutida kejsare: fyra år med Trump som president. Nu betyder inte det här att Antydningarnas tid behöver läsas som en enkel allegori över nutida fenomen, såsom maktfullkomlighet och nyckfullt styre med opålitlig utgång, och spridandet av osäkerhet. Fast det låter sig göras, med sina antydningar om oanständighet.

 

Så blir det en roman om hur makt förändrar och fördärvar. Vi påverkas av makten, och Nero är en urtyp för detta. Med osviklig inlevelseförmåga gör Claeson dynamiken mellan kejsaren Nero och läraren Seneca levande, men romanen lever också på en dramatik som utspelar sig mellan de kejserliga angelägenheterna – politiken – och de vardagliga bestyren, som våndan inför vad man ska göra med en tjuvaktig skrivarpojke. Liksom livet självt är det här en roman som är både glasklar och kryptisk.

 

Det blir också en roman om manlig vänskap, och det har Claeson skildrat tidigare, som i den fina Den tjugotredje dikten. Det är också en resonerande roman, som är mer upptagen av att förhålla sig tvivlande och tvekande än tvärsäker. Därför har man som läsare inget annat val än att dela Senecas ängslan. Maximus är fiktiv, men Claeson gör honom till något annat än en skugga. Så hävdas i efterordet att han är en figur som träder fram ”ur historiens mörker”, och han gör verkligen det: blir synlig, levande, dynamisk.

 

Seneca också, och man kan inte låta bli att undra om hans symptom tyder på depression. All dramatik sker inifrån. I det outtalade finns romanens säreget starka laddning, i de pauser och de glapp som skapas i dialogen, som inbäddas i romanens långa stycken. Det är också något som hör till stilen – de långa styckena som manar fram en viss sorts läsning. En läsning som bjuder in, som skapar utrymme för karaktärerna att nagla sig fast med sina farhågor. En läsning där du inte får en chans att försumma koncentrationen.

 

Claeson är klart en stilist av rang, och det finns en pålitlighet i hur han berättar denna historia, som fogar sig i en senare tradition av svenska författare som skriver om antiken – främst Kerstin Ekmans bok från i fjol, Tullias värld. Men redan 2007 skrev han själv om Cicero i romanen Tiro. Sympatiskt nog anger förlaget i verkförteckningen också de många översättningar från främst amerikansk och skandinavisk poesi som Claeson ägnat sig åt. Det är en eftersatt statushöjning av översättning, som man bara kan ge sitt bifall åt.

 

Liksom man gärna ger sitt bifall åt den här romanen, vars språk lever på de dubbla innebördernas tyranni. Makt korrumperar, så lyder klichén, och det är liksom med mycket annat sällan något nytt under solen. För att avsluta med en annan kliché: vi studerar historien för att inte upprepa dess misstag. Jodå, men vi kan också läsa skönlitteraturen för att upptäcka paralleller med potential att skrämma oss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar