att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

11 sep. 2021

En kropp att sörja, Tsitsi Dangarembga, översättning Andreas Vesterlund, Tranan

Nyligen rasade ännu en svensk kritikerdebatt, där argument om kritikerns renhet framfördes, att den som recenserar en bok inte ska ta hänsyn till utanförverket. Till exempel om en bok i förväg har fått kontrakt utomlands är det något som inte borde påverka bedömningen av dess förtjänster. Men det är svårt att inte påverkas av den typen av information. En kritiker kan inte heller befinna sig utanför den litterära världen, utan måste vara helt innanför, även om det innebär att stifta bekantskaper med hajper.  

 

Som jag förstått det läser jurymedlemmarna för Bookerpriset böckerna anonymt, som e-böcker där författarnamnet har raderats. Det är en vacker tanke, men om man har litterär kompetens är det ju svårt att inte känna igen den distinkta röst som tillhör till exempel Kerstin Ekman eller Klas Östergren på ett blindtest. Det är väl det som är definitionen av en riktig författare.

 


Dessutom skvallrar vissa förkunskaper om vem som ligger bakom innehållet. När Tsitsi Dangarembga i fjol gav ut romanen This Mournable Body har huvudpersonen samma namn som i hennes debutroman Nervous Conditions, som är obligatorisk läsning för den som inte nöjer sig med en västerländsk kanon. Denna uppföljare nominerades till Bookerpriset, och då spelar det ingen roll om den lästes anonymt eller inte – så kan ingen läsning gå till, eftersom det litterära kretsloppet är transparent. Man kunde önska en friare läsning, men det enda man kan åstadkomma är en kompromiss, en inkonsekvent läsning som bedömer varje bok rättvist.

 

Titeln på Dangarembgas roman är en replik på en essä av den nigeriansk-amerikanske författaren Teju Cole: ”Mournable Bodies”. På svenska heter den En kropp att sörja, när den nu utkommer i översättning av Andreas Vesterlund, som tidigare översatt så disparata författare som bland andra Flannery O’Connor, Philip K. Dick och Tao Lin. En lustig detalj: när huvudpersonens mamma Mai i Dangarembgas roman säger ”the kingdom of God is taken with violence” översätter Vesterlund det till ”glöm inte att himmelriket tar man med våld”, som ekar av den svenska översättningen av O’Connors andra roman The Violent Bear It Away, som fick heta Ta himmelriket med våld (den gamla svenska översättningen lyder Och stormen för oss vidare).

 

Kan man som kritiker – för att återgå till min inledande inblick i kritikkritiken – bortse från att denna bok var nominerad till det största engelskspråkiga priset i litteratur? Givetvis inte, och inte heller mina förkunskaper från att jag läste Nervous Conditions ovanligt noggrant, eftersom jag studerade den när jag läste postkolonial litteratur på universitetet. Den romanen tillhörde höjdpunkterna i kursen, så jag är i högsta grad glad att återstifta bekantskapen med Tambu.

 

Eller Tambudzai Sigauke, som hennes fulla namn lyder. När hon blir vuxen är hon oftare refererad till som Tambudzai än som Tambu. Nu när 1900-talet ligger på sitt yttersta har hon blivit medelålders, och har försörjt sig som lärare och copywriter på en reklambyrå. Men det går inte så bra för henne. Efter att ha misshandlat en av sina elever så våldsamt att eleven blir döv på ena örat hamnar hon på psyket, och blir allt mer utstött.

 

Det är missnöjet som är Dangarembgas huvudtema. Hon skildrar rörelsen från de små byarna till storstaden Harare, och de komplikationer som uppstår när gamla traditioner – vidskepelse – möter nya värderingar, modernitet och förnyelse. Att romanen är berättad i andra person är ett ovanligt grepp, och ger Tambudzai en annorlunda relief, som pendlar mellan närhet och intimitet. Stilen är mindre elaborerad och utsmyckad nu, mer rakt på sak, som om det är skrivet i lojalitet med protagonistens inre, som ter sig en smula stukat och uppgivet. Så blir stilen följsam med Tambudzais medvetande.

 

Kriget fortsätter verka, så som krig har en benägenhet att göra. Not till omvärlden: sluta starta krig, för även om det blir fred tar såren flera generationer att läka, och ofta är freden som följer så full av olösta konflikter att det kan bli svårt att ens skilja stridigheterna uppehållstillståndet. Så kriget åsamkar ännu nöd, lidande och trauman. Det är fattigt och eländigt.

 

Med små medel lyckas Dangarembga teckna konturerna av människor i denna smått myllrande roman, som också ger sig i kast med att återge hur människor är oupplösligt knutna till varandra. Men också om hur skört sammanhållna vi är som individer. Hon har också en unik känsla för närvaro, för att göra läsaren delaktig i skeendet, i platsen, i människoödena. Tambudzai är en besvärlig karaktär att ha som huvudperson: ganska arrogant, nyckfull och lynnig, och ibland bara jobbig. Men det är mänskligt – om någon annan än vi själva författade vår självframställning skulle vi nog bli besvikna över att hen måste ta med så många av våra mindre klädsamma egenskaper.

 

Det handlar också om genus, om villkoren för en kvinna, och hennes utsatthet i den här tiden på den här platsen. På reklambyrån utnyttjas Tambudzai, något som förstärks av berättarperspektivet. Hade det varit skrivet i jagform kunde det ha emanerat ur hennes självupptagenhet, men nu blir det en beståndsdel i hennes livsväg, kantad av uteblivna framgångar.  

 

Också tidsandan är på kornet inprickat. Här är mobiltelefoner en nymodighet. Tidsskildringen pockar på ens uppmärksamhet, och ger oss förmågan att uppleva något som gått förlorat. På så sätt är det en historisk roman, en roman om besvikelse. Att det skulle bli så här! Det var inte planen, men livet för oss i riktningar vi inte alltid kan påverka. Ändå utmanas klichébilden av livet som en berättelse. Det är ett koncept Dangarembga verkar vilja skjuta i sank. Så här irrande och svårbemästrat kan det också vara, fullt av felsteg och omprövningar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar