Londonflickan, Susanna Alakoski, Natur & Kultur

I den andra romanen om kvinnor på fabrik tar Susanna Alakoski tillfället i akt att berätta en osynliggjord kvinnohistoria. Det är liksom tidigare för mycket fakta som ska redovisas, på bekostnad av romanens förmåga att levandegöra sitt innehåll.

 

I första delen av Susanna Alakoskis planerade serie böcker om en finsk familj som emigrerar till Sverige, Bomullsängeln, följde vi Hilda som arbetade på bomullsfabriken i Vasa. Nu tar barnen vid, främst dottern Greta, som är Londonflickan. Efter en kort sejour i Stockholm som barnflicka och sjukvårdsbiträde tillbringar hon några år i den engelska huvudstaden innan hon gifter sig och hamnar i Skellefteå.

 

Vi följer också sonen Jonni, som arbetar på konfektionsfabriken Algots i Borås. Det blir även några inblicka i Hildas nuvarande liv i Vasa. Mot slutet övertar Gretas dotter Kathrine stafettpinnen, och därmed blir det klargjort vem nästa bok i serien ska handla om.

 

Då har den här romanen skildrat slutet av 50-talet fram till början av 70-talet. Ingen kan ifrågasätta Alakoskis gedigna efterforskningar, men det finns anledning att anmärka på hur materialet har tillämpats på de karaktärer som presenteras som bärande för berättelsen.

 

Greta är alldeles för godmodig och rekorderlig, en människa som saknar brister. Det blir för mycket av det sockersöta i de tankar som hon redovisar. Likt Forrest Gump har hon också en förmåga att stöta på kändisar, som att hon ger pedikyr åt Alva Myrdal och serverar Greta Garbo te. Elizabeth Taylor och Frank Sinatra råkar också vara nära vänner till det engelska par där hon arbetar som au pair.

 

Männen är grovt tillyxade karikatyrer. Det gäller förföraren Jonni, snuskgubben Leif på fabriken där Greta så småningom jobbar, samt hennes man Henri som görs till egoist som väljer sin egen depression framför familjen. Partiet som skildrar Jonnis förälskelse på en fackkurs är långdragen och bidrar inte till romanens syfte: att framställa en tidigare oskriven kvinnohistoria.

 

För Alakoskis ärende är angeläget, och hon har bra koll på vad som ska ge berättelsen tidsriktig atmosfär. Däremot är språket ofta tungfotat och ineffektivt. Det är ett strukturellt problem: många författare som lärt sig hantverket att berätta en historia saknar ett originellt och självanskaffat språk.

 

Greta blir i rättvisans namn en mer nyanserad karaktär mot slutet, när Alakoski ger henne en viss arrogans i sitt uppträdande. Hon skäms över sitt ursprung och gör bra klassanalyser: ”Rika människor har inga ärr på kroppen”, konstaterar hon vid ett tillfälle. Och hon sätter också punkten på orättvisorna i hur män och kvinnor behandlas.

 

Det stämmer ju, men dessa resonemang om skilda löner och arbetsvillkor förs på ett programmatiskt och uppläxande sätt, och däri ligger Alakoskis stora problem. Det märktes redan i Bomullsängeln, och det är inte mindre tydligt i Londonflickan. Att ärendet ställer sig i vägen för gestaltningen.

 

Därmed blir det mer av statisk uppräkning av fakta och mindre av levandegjord skönlitteratur. Metoden att växla berättare ställer också den förmodade huvudpersonen Greta i bakgrunden under för lång tid, och när romanen är slut har vi inte riktigt lärt känna henne.  

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/9 2021)