I Jonas Gardells nya roman blir året 1971 ett startskott för ett tolerantare samhället. Syftet är lovvärt, men utfallet begränsas av stilens lojhet och berättelsens övertydlighet.
Premissen är spännande: en blecklåda från slutet av 1800-talet öppnas efter att ha legat i karantän i nästan hundra år, med innehåll som avslöjar att filosofen Pontus Wikner tagit med sig sin hemlighet i graven. Han attraherades av män. Samma år – 1971 – utges E.M. Forsters roman Maurice, efter nästan 60 år i karantän. Även den avslöjar hemligheten med författarens sexuella orientering.
Två budkavlar från dåtiden, med förhoppningar om att kunna läsas under ”ett lyckligare år” (formuleringen är Forsters). Detta år, 1971, blir också startskottet för den första svenska rörelsen som samlar homosexuella i protest mot sjukdomsförklaringar och förtryck, med upphov i Örebro. Aftonbladet tar in en förlovningsannons mellan två kvinnor.
Om allt detta handlar Jonas Gardells nya roman, Ett lyckligare år, som delar upp sig i att låta ena hälften skildra Pontus Wikners ungdomsliv som student i Uppsala, när han frestas av kamraten Herman. Andra hälften skildrar ”Ronny”, som efter ett antal misslyckade försök att ta kontakt med andra män initierar vad som med visst fog kan kallas det första pride-tåget i Sverige.
Fast roman är att säga både för mycket och för lite. Liksom i sin tidigare trilogi Torka aldrig tårar utan handskar är Gardells syfte också dokumentärt. Det är en svår balansgång, som han behärskade betydligt bättre då. Nu blir de reportageartade inslagen påklistrade avbrott i narrativet.
Annars saknas inte medryckande inslag. Gardell vet vilka trådar han ska dra i, och när han ska dra i dem. När han väl hejdar sina impulser att föreläsa åstadkommer han en vacker kärlekshistoria med förhinder. Men litteraturen är inte förkunnande – den är sökande, tvivlande, undrande, och då är det en svaghet med en författare som så uttalat har nått fram till Sanningen med stort S.
En roman måste bli mer risktagande än så här. Gardell har med sina böcker och framträdanden blivit oerhört älskad av en stor publik, och det här är inte platsen att ifrågasätta hans status. Däremot tror jag att den som inte har något mer att bevisa befinner sig i en utsatt position.
Som berättare betygar Gardell sin vördnad för en märklig kurialstil – alltså satskommatering och överlag en bedrövlig förkärlek för nyckfull interpunktion. När han tar 1800-talsidealen i anspråk förefaller det än mer märkligt att tillåta longörer som att man under det århundradet skulle ”spendera tid”. Eller en annan anakronism, att göra Pontus till gisslan för nutida ungdomars bruk av VERSALER för att betona när något är viktigt.
Därför blir romanen inget mindre än ett stilistiskt haveri. Själva berättandet lider också av brister. Framför allt att Gardell inte litar på sin läsare, utan finner det nödvändigt att upprepa sina punkter flera gånger om. Likaså kan han inte avstå från att träda fram och förklara vad som avses. Denna övertydlighet får hans bok att kantra över till att mer likna en lärobok för grundskolan än ett skönlitterärt verk.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/9 2021)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.