Forgabt, Bjørn Rasmussen, Gyldendal

Vi har kunnat följa den danske författaren Bjørn Rasmussen genom ett flertal självbiografiska böcker, som samtliga gjort starkt intryck. Bland dem står Ming ut som en höjdpunkt, inte minst genom att vara så oförställt annorlunda i sin estetik. I denna autofiktion – Ming borde kallas poesi, men genrebeteckningar är  ovidkommande – skonar författaren ingen, allra minst sig själv.  

 

Nu utkommer Rasmussen med ytterligare en diktsamling – alltså en berättande dikt – och återigen är det inte svårt att läsa det som en del av ett utforskande av den egna personen, den egna gestalten. Boken heter Forgabt, en glosa som tarvar en förklarande not, som boken tacknämligt bistår med, och upplyser oss att det är ett tyskt lån, som används för den som är för upptagen med att glo på något.

 

Det inleds drastiskt, med att huvudpersonen föder – ur sitt anus – en drottning: ”Det är marts og jeg vågner fordi min tarm vånder sig. / Jeg går på toilettet og der kommer en dronning ud af mit røvhål, / jeg føder kun blod i kummen.”. Denna drottning återkommer genom narrativet, i en berättelse om ett liv som rinner förbi, och alla förspillda tillfällen som det ger upphov till.  

 

Han är en ensam man, som lever med sin hund. Ett ex förekommer, men bara för att umgås med den gemensamma hunden. Han personifierar, för att travestera Ulf Lundells ord, ”män utan män” (eller var det Hemingway som skrev om ”män utan kvinnor”?). Han försöker sublimera sin sexualitet genom att projicera den på annat än människor. Det går så där. Han läser H.C. Andersen och drömmer om att få bli sjöjungfru. Det går åtminstone inte sämre – han hamnar till sist vid havet i alla fall.

 

Ensamheten är det värsta. Så fungerar Rasmussens berättelse som en undersökning av det kroppsliga, något som känns igen från hans tidigare böcker. Det är, kort sagt, åtskilligt av kropp i hans poesi. Och sjukdomsbesked. Det är en estetik som påminner om gurlesken, men man frestas kalla det ”queerlesk” i stället, alltså en queerifiering av den kvinnligt kodade gurlesken. Där finns det tillfälle att skriva om det låga, det som går under begreppet abjektet, det frånstötande och obehagliga:

 

I min hjerne står der: Traurig og cute.

I min hjerne står der: Fordømt og forgabt.

Og jeg læser det med glæde.

 

Det kanske låter märkligt, kom jag på, med att föda en drottning. Ni glömmer väl inte att det här är poesi? Rasmussen skildrar en tillvaro som så att säga har tappat sansen, där man inte kan lita på sina sinnen. Där tar sig den yttre världen in, eftersom jaget har gjorts så mottaglig och känslig. Det är en farlig väg att gå: den världen ska vi helst inte ha inom oss, för den gör oss så mycket skada.

 

För ett par veckor sedan gick jag i skogen en kväll och det regnade så jag var helt ensam. Bakom mig hör jag ett ljud som svårligen kan beskrivas: som en blandning av ett smatterband och ett djur som rusar genom ett buskage och på vägen knäcker några tjocka grenar. Kanske en cyklist som föll omkull? Då brukar man höra ljud som förebådar smärta.

 

I själva verket förnam jag en känsla av något ont där, något som gjorde mig helt kall inombords. Jag skyndade mig därifrån, hela tiden med en blick över axeln för att se om jag blev förföljd, av – vad, en demon? Lika kvickt som jag justerade blicken så jag inte missade något som eventuellt befann sig framför mig i ett bakhåll. Det enda jag vet med visshet är att det jag hörde inte var något mänskligt, och inte heller något djur (det skulle ha behövt vara ett djur i storleken björn, och sådana finns inte i de här skogarna).

 

Så fungerar i viss mån Rasmussens poesi, som bistra påminnelser om något både utanför och innanför oss. Hans bild av ångesten är exakt: ”Døden viser sine læber.” Ja, kanske det var så enkelt för mig i skogen, att det jag hade bakom mig, ett tiotal meter bort bakom ett hörn jag precis rundat, var döden. Som visade sina läppar mot min rygg.