att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

13 sep. 2021

Hon som äter jord, Dolores Reyes, översättning Siri Hultén, Palabra

Handen på det så kallade hjärtat: när läste du senaste en samtida argentinsk författare? För att botanisera bland litteratur som översätts från andra språkområden än de engelska får man förlita sig på de mindre förlagen. Ett av dessa är Palabra från Göteborg, som tidigare gett ut några spanska och latinamerikanska romaner, och de fortsätter nu med Dolores Reyes spännande roman Hon som äter jord.

 

För mig är titeln en tillräckligt intresseväckande usp. Det handlar om en tonårstjejen vars mamma dör och pappan försvinner. Tillsammans med den några år äldre brodern får hon bo hos sin faster, som avskyr dem och snart också försvinner ur deras liv. Hon går i skolan, och upptäcker att hon har fått en ovanlig gåva: när hon äter jord kan hon se både de försvunna och de döda. Det är liksom det mesta i livet: det som börjar som en välsignelse blir snabbt en förbannelse. Hon får se sådant ingen ska behöva se.

 


Snart börjar hon kallas Cometierra (smutsätaren), slutar gå i skolan, och får i uppdrag att ta reda på anhöriga som gått förlorade. Samtidigt ska hon navigera i en tonårsvärld, med sockervadd, playstation, förälskelser och sex. Hon påverkas av de syner hon får utstå, och allt kompliceras när hon dels ser sin försvunna lärare, och dels söks upp av en ung polis som hon inleder en relation med. Romanen pendlar mellan att vara sorgearbete, kärleksroman och deckare.

 

Det här är en märklig roman, som blandar ett lättsamt tonfall med gravallvarligt innehåll. Reyes är själv lärare, och har tillägnat romanen två tonåringar som hittades döda i den förort till Buenos Aires där hon jobbar som lärare. Beklagligt nog är verkligheten en infiltratör som lägger sig i läsningen och stör med sin närvaro, för att visa angelägenheten i de autentiska fall som inspirerat författaren.

 

Romanen är skriven utifrån Cometierras perspektiv, utifrån tonårsjargongen, som är så svår att infånga på kornet. Men det lyckas Reyes bra med – här är berättaren ibland naiv, ibland självupptagen, ibland villig att vara till lags, ibland egoistisk. Med andra ord: typisk tonåring. Det blir en berättelse som är både finstämd och makaber. Reyes laborerar med bildliga och bokstavliga nivåer i sitt narrativ, och låter jordätandet bli symboliskt.

 

Att äta jord och se de döda är något som i romanen inte behandlas så märkvärdigt. Magisk realism, tänker vi, inkörda i de vanliga tankespåren. Typiskt latinamerikanskt. Förvisso. Men man kunde också kalla det trolleri. Eller poesi. Eller bara konstatera att för somliga är magisk realism inte något som man förvärvar sig, utan en egenskap man antingen har eller inte. Att det för somliga författare är ett drag som inte behöver uppnås med stor ansträngning. Vad resultatet blir är då ett nytt sätt att se på världen. Och då fungerar den magiska realismen inifrån, som något som man har och inte kan appropriera utifrån.

 

Man kan kalla det för en ond saga, med givna inslag av bråd död. Eller kalla det för verkligheten. Reyes har en förmåga att skildra de anhörigas förtvivlan när de berövas en närstående, att det är något som avslöjas i deras ansikten: ”Jag började se att de som letar efter någon har något gemensamt, ett märke nära ögonen eller bredvid munnen, som om all smärta, ilska, styrka och väntan lämnat spår efter sig i huden. Något trasigt, där den som inte kommer tillbaka lever kvar.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar