att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

22 sep. 2021

Jack, Marilynne Robinson, översättning Niclas Nilsson, Weyler

För lite drygt ett år sedan började jag be till Gud varje kväll. Efter att ha bemästrat den inledande villrådigheten blev det en god vana – om inte annat satte det min sömnlöshet ur spel. Så för några veckor sedan hörde jag en röst. Jag bad, ”Jag behöver dig”, och Gud svarade, ”Jag behöver dig”. Först rädsla, sedan fullkomlig tillit. Jag sov åtta timmar i sträck, något jag inte gjort sedan 1995.

 

Gunnel Vallquist berättar i Alva Dahls bok om hennes liv, Slå rot i förvandlingen, att den som recenserar religiös litteratur inte behöver vara troende, men måste ha ett genuint intresse för religiösa frågor. Själv har jag rört mig från ett intellektuellt intresse för Gud mot en känslomässig investering.

 


Så var det mitt intresse som vägledde mig mot Marilynne Robinsons romaner om den fiktiva orten Gilead i Iowa, och som kretsar kring familjerna Ames och Boughton. Nu finns den fjärde tillgänglig på svenska, Jack, och den handlar om sonen till prästen Robert Boughton, som vi stiftade bekantskap med i Hemma, den andra delen i serien. Robert var som bekant vän med pastorn John Ames, som var berättaren i romanen Gilead, och vars hustru Lila gav sin version i den eponyma romanen Lila. Men romanerna rör sig inte kronologiskt genom historien, och så blir tidsbegreppet även i denna roman utsatt för vissa justeringar.

 

Hela romanen berättas från Jacks perspektiv. Han är luffare, småkriminell alkoholist, och hans kringresande liv tar honom till St Louis, efter en tvåårig sejour i fängelse anklagad för stöld. Skuldfrågan plågar honom ständigt. Sekvenser ansluter till honom huller om buller, som för att demonstrera rörigheten i hans tankebanor, härjat av skam och alkoholrelaterade skador. Han träffar kvinnan Della Miles, stjäl böcker av henne, och de blir förälskade.

 

Inte bra för honom, då hans ut- och anseende inte är det bästa. Värre för henne, då hon är svart, och 50-talets Jim Crow-lag gör deras relation olaglig och potentiellt livsfarlig. Främst för henne. Så de träffas i smyg, till en början på en kyrkogård. Ryktena går i svang i deras omgivning. Hon är dotter till en biskop, och arbetar som lärare på high school. Men kärleken låter sig inte hindras.

 

Ytligt sett kunde man befara: en ädel kvinna ska frälsa en usel själ. På sätt och vis är det väl så, men skillnaden ligger i hur Robinson hanterar denna flitigt utnyttjade förutsättning. Man erinrar sig Selma Lagerlöfs mästerliga sätt att skildra liknande relationer, att med oförfärad blick rätt in i det eländiga göra läsaren delaktig i något som måste kallas mirakulöst. Kalla det religiöst eller vad du vill, men det finns en väsentlig skillnad mellan de rigida doktriner som kyrkan lär ut och den mänskliga inblandningen, när godhet visar sig i sin allra enklaste och mest renodlade form.   

 

Robinson återupplivar den gamla goda dialogromanen, med anor från fransk 1700-talsupplysning, och större delen av handlingen är dialogerna mellan Jack och Della, där de med stort allvar diskuterar teologi, poesi, kärlek. Den ömsesidiga kärleken växer fram ur gnabbande, där han stjäl/lånar böcker av henne och skriver hemliga meddelanden i dem. Deras kärlek är både kliché och unik, och Robinson utmanar – liksom hon gjorde med åldersskillnaden mellan pastorn John Ames och Lila – liksom för att se hur mycket läsaren går med på att acceptera.

 

Till det storslagna med Robinsons själva metod, som vi lärt känna den tidigare, hör hur hon anpassar sin röst efter huvudpersonen. Så var stilen i Gilead beroende av pastorns omständliga predikostil. Här följer stilen Jacks inre tankevärld, och rör sig nyckfullt och ryckigt. Trots det allvarsamma ämnet är det också Robinsons roligaste roman hittills (”han anklagades för att fuska i kortspel eftersom han fuskade i kortspel”). Det finns också något som nästan liknar slapstick över Jacks förehavanden, hans ständiga vacklande mellan att ta ansvar och att fly ansvar. Här finns hisnande inblickar i den skam som medföljer hans beroende, suget efter att slipa bort tillvarons hårda kanter med en öl eller två eller tre. Robinson ger liv åt hans oro, och hans vaksamhet.

 

För den som lever som han gör, i samhällets utkant, måste hela tiden vara redo att gå till försvar. Skuldindrivare hittar honom, gör sitt jobb med knytnävarna. Han kallar sig ”mörkrets furste”, och det är bara delvis på skämt. Han blir en slags avfälling, en störtad eller störtande fördriven Lucifer. Alla söker efter sitt Eden, men den platsen går inte att återvända till. Pappans predikningar hemsöker honom också, och den ilande känslan att vara en besvikelse, ett vandrande misslyckande.

 

Deras samtal handlar om predestination, om att det bara för vissa är lätt att förändra sina förutsättningar. ”Du lever som någon som redan har dött”, säger Della till Jack vid ett tillfälle. Han är så medveten om vad han är; just detta vad blir ett Kainsmärke för honom, vad han är i andras ögon. Det är så lätt att bli vad ens omgivning förväntar sig, att infria andras förväntningar, och göra dem till sina egna. Och han pendlar mellan självömkan och självrannsakan, och det är en viktig plats att befinna sig på, för världen blir hemsk om vi inte tillåts tycka synd om oss själva – men likväl blir den ännu hemskare om vi nöjer oss med det, om vi inte börjar skärskåda våra skavanker. Han har fått lära sig att lycka bara ger kort respit från olyckan.

 

Robinson skriver en roman om synd, om ondska, om förtappelse, om förlåtelse, om ånger, om tro och antagande, och riktar sitt ljus mot de brister vi har gemensamt med personer som Jack: romanerna om Gilead blir allegoriska exempel på allmänmänskliga problem. Att vi har politiker i ledande ställning – somliga av dem rentav i ett parti som kallar sig Kristdemokrater – som misstänkliggör och alarmerar allt som inte passar in är den stora skandalen. I gengäld sträcker sig Marilynne Robinson mot de svårare frågorna, mot de erfarenheter som kostar på.

 

Så visar hon det mänskliga i det löjeväckande, och vice versa, att det är något löjligt över våra liv. Vi behöver bejaka också det som gör oss illa till mods. Det är det som gör oss till människor, och det är vad den här romanen visar oss, utan att för den skull vara ute efter att fostra oss. Vägen till nåden är stensatt med de värsta intentionerna, men det som får sista ordet är ändå nåden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar