Fotnoter till en vandring, Mårten Westö, Förlaget

För länge sedan hade jag en kollega till svensklärare som envist hävdade att den korrekta pluralformen av ”fotnot” var ”fotnötter”. Jag svarade surt: ”Det är lappri!” Min kollega vek sig aldrig, och gick därifrån illmarigt leende medan han ihärdigt värnade värdet av stringens i elevernas uppsatser. Förgäves! Inget kan få mig att säga något annat än fotnoter …

 

Jag påminns om denna beskedliga kontrovers när jag läser Mårten Westös nya diktsamling Fotnoter till en vandring. (Se: korrekt pluralform!) Fast vänta: Westö? Är han månne – ja, han är faktiskt en sex år yngre bror till den i Sverige mer bekante Kjell Westö, som vi svenska läsare rimligen känner till för den Augustprisnominerade romanen Hägring 38. Yngre Mårten är författare och journalist och kolumnist i Hufvudstadsbladet, som väl bäst beskrivs som en något äldre och betydligt intelligentare storebror till Dagens Nyheter (de råkar ha utkommit med sina första nummer samma år, 1864, men HBL slog DN med 18 dagar).

 

Mårten Westö har som ambition att skildra de vinddrivna, de marginaliserade, de som vi inte vill veta av. De udda, kort sagt – de som förr i tiden gärna kallades losers. Han gör det med dikter som gärna söker sig mot ett tillgängligt tilltal: att en dikt av Göran Greider anges som motto förvånar inte, de delar poetik. Det är en poesi man gärna vistas i – den är trygghetsskapande.

 

Det är verkligen inte den sämsta förutsättningen. Greider är en lämplig referens för hur Westö D.Y. skriver. Det finns en viss spjuveraktig kvalitet i de här dikterna. Här skildras ett land, med en ironi som mer är milt försonlig än bitande kritiserande:

 

jag ett lätt offer

för någons kusliga strategi

det kändes som om jag höll andan i flera år

medan världen blåste på mig

med sin giftiga andedräkt

 

Westö skriver berättande, begripligt, behjärtansvärt. En viss pratighet uppstår. Men samtidigt skriver han okonstlat, och beskriver världen som den ser ut. Han lånar ut sin röst till de som inte har någon. En viss självömkan pareras med ödmjukhet. Gamla sanningar, som kan låta farligt nära klichéer – ”Det enda bestående är det som gått förlorat” – lämnar utrymme åt mer originella och sanna utsagor: ”bäst mår man tidigt om morgonen / innan verkligheten slagit klorna i ens själ”.

 

Så tycks det mig att Westös dikter fungerar bäst i dessa enklare ögonblick, dessa mindre utstuderade eller strategiskt uttänkta fraser. När dikterna närmar sig ett mer spontant uttryck lever de upp, livas de upp. Då kan han uttala bistra sanningar om kärlek, om utsatthet, om det som vi brukar kalla det mänskliga tillståndet. En slags resonerande dikt, som inte ligger långt ifrån den Göran Greider som inledningsvis apostroferades.