att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 maj 2020

Tullias värld, Kerstin Ekman, Bonniers


När Kerstin Ekman skriver en bok om den romerska antikens värld blir det lika lekfullt som lärorikt. Det är en underhållande bok som kombinerar den skönlitterära författarens inlevelse och fantasi med essäförfattarens sakliga uttrycksfullhet.

Det är en lika vanlig som missvisande tanke, att det är så lätt att känna igen sig i antikens idévärld. En av lockelserna med att studera antikens kultur är ju att den utgör ett alternativ till samtiden, att dess värderingar skiljer sig från våra – att det helt enkelt finns saker där att både imponeras av och förfasas över.


Kerstin Ekmans bok Tullias värld samlar hennes kunskap om epoken den romerska republiken. Tullia är den älskade dottern till Cicero, bekant som politiker och retoriker. I den här boken är hon med Ekmans ord ”den sköra tråden” som håller ihop en koncis och saklig berättelse om tidsepoken. Den som förväntat sig en regelrätt biografi eller ett porträtt i romanform får leta annorstädes.   

Med den sköra tråden som hjälpmedel tecknar så Ekman bilden av en värld som hon själv ofta finner svårbegriplig, då den innehåller människooffer och en tro på gudar. Också kvinnosynen kan vara svårsmält. Vill man lära sig något om de kvinnor som levde på den tiden får man nöja sig med att läsa vad de manliga författarna skriver om dem.

Därför är materialet om Tullia tunt, men Ekman låter sig inte nedslås. I stället blir hennes bok en rundvandring i det vardagliga livet, så som det kunde ha tett sig för någon som just Tullia. Då visar det sig att det finns mycket att hämta i hur kvinnor generellt beskrivits av de romerska författarna. Här fungerar Ekman som en ciceron, som med väl valda citat belyser ämnet. Hur var det då att leva som kvinna under den här tiden?

Ja, inte så mysigt, enligt de källor som Ekman noggrant redovisar. Av allt att döma var det en mansgrisig värld. Ekman kan inte låta bli att reservera några synnerligen vassa pikar mot Svenska Akademien, bland annat när hon kallar Tullias tredje man för ”vivör”.

Det blir också en självbiografisk studie, där Ekman berättar om sin egen bildning, utifrån några minnen från latinundervisningen i gymnasiet. Generellt har hon ett prima minne när hon återger anekdoter, och det är alltid nöjsamt att lyssna till hennes hågkomster.  

Underhållande är det, kanske allra mest så tack vare att Ekman avstår från att docera. Det hon vinner med denna metod är att hon tydligt visar varför bildning och kunskap är så roligt – hennes sätt att förmedla allt detta är inspirerande och lärorikt.

Resultatet har blivit en högst älskvärd bok. Det betyder inte att den är gullig eller idylliserande. Hon skriver brutalt uppriktigt om en tidsepok som kunde vara våldsam, och här saknas inte detaljerade skildringar av hur stadsmiljön såg ut och luktade när mänskligt avfall dumpades framför fötterna på invånarna.

Som helhet blir bilden av Tullia rätt diffus, men det gör inget då vi i gengäld serveras så mycket av en tidigare förbisedd kvinnohistoria. Kerstin Ekman belyser så många andra kvinnor i sin framställning att det ändå blir en oförglömlig historielektion.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/5 2020)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar