att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

1 maj 2021

6 juni och solen, Elis Monteverde Burrau, Modernista

Efter ett par utflykter i romanens plastiska terräng är Elis Monteverde Burrau tillbaka där han hör hemma: i poesin. 6 juni och solen är en mastig volym med ”säkert 255 dikter”. Om genren är bekant är förlaget nytt den här gången: Modernista, som förser omslaget med poetens egna illustration, som bär välkänt signum i det slarvigt uttrycksfulla.

 

Eller så här: Monteverde Burrau är både pretentiös och nonchalant. Om hans romaner Karismasamhället och De äter ur din hand, baby var aningen obekväma till sin form är dikterna vad man förr kunde kalla klockrena (se där en perfekt metafor som blivit en defekt kliché). ”Säkert 255 dikter” betyder en estetik som innehåller extra allt, och det är klart att det svajar ibland. Men: det ska svaja. Det har med verkshöjden att göra, och uppnår man verkshöjd blir det oundvikligt också lite instabilt här och där, därav namnet -höjd.

 


Språket utsätts för kortslutningar, och fraser som känns igen prankas. Det är busigt och knasigt, men man kan också fråga sig om påhitten är en skyddande mask för ett större allvar, som ett sätt att bearbeta en hemsk tillvaro. Om man jämför med den någorlunda närbesläktade Isabella Nilssons nonsensprinsess-dikter är Monteverde Burrau inte någon som skriver renodlat nonsens, hur mycket han än vränger orden ut och in. Han skriver dikter som alltid, ända sedan han ”debuterade” (vagt begrepp i sammanhanget) med en chapbook på AFV press, utmanat risken att falla helt platta.

 

med hull och hår

jag vill sy en skruvad skrud

att ge till gud

jag vill spy en kuvad hud

att ge till gud

jag vill alltså spy ut den

kuvade huden

och en spindel är alltid sommarstor

den är lika stor som en sommar

 

Att en dikt som denna inte faller platt är hur den matchar sitt sorgliga innehåll med ett gamängaktigt uttryck. Bredden i hans poesi tillåter att hans allusionskonst låter den gamla Factory-dängan ”Efter plugget” avlösas av Bodil Malmsten. Krystat är bara efternamnet, som han själv skulle invända.

 

Nog finns här dikter om solen, som titeln utlovar: ”solen är vidrig, en incel, den dödar allt i sin väg / det behövs en eufemism för solen”. Han skriver i något mindre utsträckning om nationaldagen, men också om vitt skilda företeelser. Det är dikter om döden, om paniken, om blodet, om kleptomanin, om lögnerna, om privatlivet, om bebisen och hustrun, om kändisarna (som råkar heta Simone Weil och Pasternak). Ibland infinner sig oroande frågor, typ hur mår du egentligen: ”lien måste återvända / din gloria är historia / jag blöder som en symaskin”, men frågan är väl hur mycket självbiografi man ska läsa in i dikterna. Förmodligen både för mycket och för lite, och förmodligen befinner sig några av dikterna farligt nära det allt för självmedvetna.

 

I en av dikterna ligger ett diktjag kvar i sängen och kollar på porr när frun är på jobbet, han kommer i en reklambilaga och när frun kommer hem blir hon ledsen för att hon tycker om att läsa reklam och så har de ”helt okej sex / 2-3 plus”. Är det en bra dikt? Det är en oroande dikt, modig och dekonstruerande. När det väl bränns tvingar han sig ibland att slänga in ett litet ”tjosan” som refräng, men inte här. Annars påminner några av dikterna om en duett mellan Nick Cave och Lasse Berghagen, där gravallvaret alltså avlöses av livsglädjeskrattet.

 

I själva verket fungerar Monteverde Burrau som en läsambassadör, som gång på gång inskärper sitt allvarliga budskap, hur sockrat det än är. Han håller språkets gryta kokande med sina dikter, som alltid ger intryck av att vara något som rinner genom hans händer, men också skapar så många associationer och paralleller och liknelser – helt enkelt att de aktiverar ens läsning, och visar att hur starka ens begränsningar än förefaller är möjligheterna ändå alltid starkare. Ordglädjen smittar också, när han smaskar på ord som ”ponera” och ”stringent”.

 

De fria improvisationerna kan ge ett spretigt intryck, men den dagboksliknande strukturen håller ihop allt. Det är ett liv som passerar revy, ett liv som inkluderar referenser till såväl Camus Främlingen, Majakovskij och Joshua Clover. Lite mer än lovligt oförutsägbart. Det är en samtidskommenterande dikt, där Monteverde Burrau fångar upp tendenser i tiden. I sina bästa stunder belyser han kanske inte den allvarsamma leken, men den oroliga leken.

 

När Monteverde Burrau i den sista längre dikten utnyttjar versalen är det lätt att tänka sig Yahya Hassans dikter som en förebild, men då glömmer man hur påverkad han var av några av Michael Strunges dikter. Monteverde Burrau nämner också Strunge, och det finns flera affiniteter mellan dessa, i bland annat den rasande produktionstakten och den ungdomliga ambitionen att skildra livets hastighet. Nog svajade det också hos Strunge ibland, men samtidigt är hans poesi något av det bästa från Skandinavien. Så det är ingen liten sak att bli jämförd med honom.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar