att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

28 maj 2021

Dylans lögndetektor. En essä om tiden, Sven-Erik Klinkmann, Ellips

Lika mycket som jag stör mig på Dylanmännen kan jag störa mig på de som avfärdar Bob Dylans musik, eftersom det så ofta sker utan att man har brytt sig om att sätta sig in i den. Själv har mitt intresse pendlat, men han är en konstant – i flera avseenden är det svårare att föreställa sig hur pop- och rockhistorien hade sett ut utan honom än utan säg The Beatles eller Elvis Presley. Han har skapat ett eget universum.

 

Detta universum har utforskats in i minsta skrymsle och vrå. Anhopningen av böcker som behandlar Dylans musik- och textvärld är monumental. Till detta berg läggs nu Sven-Erik Klinkmanns nya bok, som anlände dagen efter föremålets 80-årsdag. Dylans lögndetektor. En essä om tiden avtäcker de olika lager som skapats alltsedan det tidiga 60-talet. Klinkmann, som tidigare skrivit kunnigt om just Presley, har två syften: att skriva om hur Dylan förhåller sig till tiden, samt hur han skapar sig olika personae, eller ett helt kollektiv, ett personage, och bidrar till ikoniseringen av sig själv. Denna bok fokuserar på den sene artisten, den period som inleddes med albumet ”Time Out of Mind” 1997. Syftena kulminerar i hur Dylan blir sann både mot sig själv och mot tiden, trots allt som pekar på motsatsen (hans mångförändrade jag, hans mångförändrade musikstilar).

 


Det finns så många olika Dylans. Tretton stycken, listar Klinkmann i ett av sina föredömliga appendix. I ett annat: en utmärkt komprimerad och användarvänlig biografi. I ett tredje: en redogörelse för alla referenser i låten ”Murder Most Foul”. Så, (ännu) en knappologisk bok? Ja, fast inte enbart. Klinkmann är engagerad och initierad, men inte helt okritisk. Han kan raljera kärleksfullt om Dylanologerna. Ambitionen är inte att ta miste på, då det räcker med att lista kapitlens namn: Den sammanflytande tiden, Den gåtfulla tiden, Den atmosfäriska tiden, Den ikoniska tiden, Den apokalyptiska tiden, Frihetens tid.

 

Han gör också noggranna närläsningar av texterna, men skriver också fint om sångstilen, om utanpåverken, livespelningar och filmer, och bidrar till ett ganska komplett porträtt av artisten som går under namnet Bob Dylan. Ordet är ”ganska”, eftersom – och det är förstås Klinnkmann medveten om – att varje bidrag bara är en pusselbit, att det större mönstret bildas när del läggs till del. Att som här utgå från de senare skivorna är lämpligt, och skapar åtskilliga tillfällen att hitta parallella spår bakåt till tidigare låtar. Klinkmann är överhuvudtaget bra på att se helheten, att visa mönster.  

 

I den här boken framstår Dylan som självmedveten och självreflekterande. Det är tiden som är Klinkmanns huvudspår, och han utreder hur en artist försöker både vara kvar i det gamla och se framåt. En svår ekvation, men övertygande följer vi hur Dylan på 80-talet och tidiga 90-talet förgäves försökte hålla fast vid en flyende ungdom, men att han på suveräna skivan ”Time Out of Mind” äntligen accepterade att han passerat de unga åren, att han måste ikläda sig en annan roll.

 

Den Dylan som framträder är också individualisten, den ensamme vagabonden. Han som vägrar finna sig i andras bild av honom, han som hela tiden yttrar ett implicit non serviam till sin publik, och därmed blir ett utsökt föredöme. Vi ska sluta tjäna, vare sig det är en girig omvärlds förväntningar, eller kapitalismens krav på slimmad framgång. Därmed: om man följer bokens kronologi är folksångaren den andra fasen i den musikaliske Dylans karriär och protestsångaren den tredje (1962-1964), följt av rockikonen (1965-1966) och så vidare – men egentligen är just protesten hans konsekventa modus.  

 

Dylan själv är generös med att portionera ut ledtrådarna, men jag har aldrig fattat poängen i att söka efter de autentiska förebilderna till hans sånger. Till exempel: vem den svekfulla vännen är i ”Positively 4th Street”? Inget kan intressera mig mindre. Sången lever sitt eget liv, blir en universell protest-sång mot falskhet i större mening, den yttre falskhet som världen kan förevisa.

 

I Klinkmanns bok finns ändå åtskilliga belysande poänger. Till exempel att han i sina låtar nämner 60 filmtitlar, åtskilliga av dem från film noir-genren. Eller hur omslaget till senaste (sista?) skivan, ”Rough and Rowdy Ways” som visar en anonymiserad samling människor som dansar jämte en jukebox. I USA, tänker man gärna, någon gång i det förflutna. Fast bilden är tagen 1964 och visar en klubb i östra London, en klubb som upphört att existera. Så som tiden fungerar: den finns bara kvar i minnena, och Dylan ägnar sig ju åt att röra sig i dess trakter, samtidigt som han vägrar erkänna sig besegrad av nostalgin, utan hela tiden syftar framåt, i ett progressivt förhållningssätt, som söker efter förändring som motgift mot stagnationen.  

 

Man får tack vare den här boken också påminnelser att de tre filmer som mest ingående skildrat Dylan-myten samtliga har negationer i titeln: D.A. Pennebakers tidiga dokumentär heter Don’t Look Back, Martin Scorseses fiktiva dokumentär heter No Direction Home, samt att Todd Hayens fiktiva Dylan-film heter I’m Not There. ”Dylan är både där och inte där. Han är både närvarande och frånvarande, ikonisk i sina olika presentationer, transfigurationer”, skriver Klinkmann.

 

Ytterligare ett exempel: en av Dylans mest välkända sånger är ”Blowin’ in the Wind”, en låt jag själv knappt klarar av att lyssna på (kan bero på att jag som tolvåring tvingades lyssna på Peter, Paul & Marys mjuka cover på en musiklektion i skolan). Den bygger delvis på den afro-amerikanska spiritualen ”No More Auction Block for Me” (det finns en grym inspelning med Odetta). Denna låt spelade Dylan live i oktober 1962, efter att ha skrivit sin egen låt under våren samma år (den utkom inte på skiva förrän i maj året därpå). Så fungerar det ofta med Dylans låtar, och det är väl ingen nyhet, hur han antingen anspelar på andra sånger eller använder sig av musik och text därifrån.

 

All intertextualitet hos Dylan kan anföras som bevis för att han är både en sämre och bättre författare än sitt rykte. Sämre: han plagierar, och är för osjälvständig. Bättre: han förädlar, och skapar sitt egna verk utifrån sin skicklighet inte bara som tjuv utan också som egensinnig och kreativ uttydare. Och skulle jag nöja mig med ett ord för att beskriva Dylan kanske inget ord passar bättre än ”egensinnig”. Han är en egen genre, så att säga.   

 

Ganska mycket ska redovisas av Klinkmann, och nog kan det bli utmattande med alla kopplingar, hur intressanta de än är. Han lyckas ändå göra materialet intressant, tack vare att han kombinerar ett akademiskt förhållningssätt med ett friare essäistiskt skrivande. Därav blir det både övertygande och spännande. Till exempel får Lee Marshall illustrera hur sånger får sin betydelse mer tack vare sångrösten än ordens semantiska betydelse. Lägg till musiken, så får du en illustration till vad som gör rockmusik så sensationell.

 

Klinkmann skriver också fint om kameleonten Robert Zimmerman/Bob Dylan. När han nämner de transcendentala dimensionerna hos en poet som Hjalmar Gullberg blir diskussionen tyvärr för kortfattad: här hade jag gärna sett ett mer utförligt försök att kontextualisera vad som gör Dylan både unik och allmän som poet.

 

Redan 1977 skrev Sam Shepard några ord som kan fastställas som det mest definitiva som sagts om denne gåtfulle trubadur: ”Dylan has invented himself. He’s made himself up from scratch. That is, from the things he had around him and inside him. Dylan is an invention of his own mind. The point isn’t to figure him out but to take him in. He gets into you anyway, so why not just take him in?” De här orden blir en slags outtalad ledstjärna för Klinkmann.

 

Så blir den här boken en vidöppen dörr in mot den fängslande värld som Dylan har skapat. Det är en värld som är både hårt sammansatt och utvidgad. Eller, för att tala musikspråk: amplifierad. Det är en litterär värld, visst, förstärkt av elektricitet. Så ja, nog fanken är Dylan en poet, i många avseenden. Diskussionen om Nobelpriset kan vi ta en annan dag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar