Sylvia Plath forever

I Elin Cullheds nyutkomna Eufori. En roman om Sylvia Plath spekulerar mamman Sylvia Plath kring sin tvååriga dotter Friedas öde: ”Hon kommer överleva oss alla.” Det är ju inte besynnerligt att en förälder tänker sig att barnet kommer att bli äldre än en själv – motsatsen hade varit onaturligare.

Men vi läser med facit i hand. Mindre än ett år senare är Sylvia Plath död. Friedas far, poeten Ted Hughes, dör hösten 1998, och 2009 begår Friedas bror Nicholas självmord. Samtidigt vill jag bestrida den tanke Cullhed planterar hos Sylvia Plath, det vill säga att hon inte själv ska överleva. Hennes böcker äger en förmåga att fortsätta locka nya läsare, och eventuellt har hennes ställning i litteraturhistorien aldrig varit starkare än just nu.

 

I viss mån tack vare Heather Clarks stora biografi Red Comet, som utkom i höstas, en bok som korrigerar den bild av Plath som dominerat historieskrivningen. Alltså den sinnessjuka och dödslängtande poeten. Hos Clark blir hon i stället en målmedvetet hårt arbetande konstnär med en unik vision, en författare som skrev i frustration över de inskränkningar som uppförts av ett patriarkalt samhälle. Denna tendens kan också spåras i romanen Glaskupan, som traditionellt tolkats som en självbiografisk version av den egna psykiska sammanbrottet, men som med denna optik blir en kritik mot manlig våldsfixering. 

 

Få dikter äger samma starka kraft som de dikter Plath skrev hösten 1962, och som skulle ingå i den postumt publicerade Ariel. Vad gav henne modet att gå så långt i både språk och tematik, att våga utmana de rådande konventionerna? Tidigare har det spekulerats i att självmordet befriade henne från alla hämningar.

 

Clark visar att umgänget med den unge kritikern Al Alvarez, vars antologi The New Poetry utkom våren samma år, hade större påverkan på de nya banbrytande dikterna. Alvarez stöttade Plath under skilsmässan från Hughes, och lovordade de nya dikterna. Ändå ingick hon, till skillnad från Hughes, inte i antologin. Den innehåller tjugo poeter: samtliga män. Bara som en påminnelse om att normer har sett annorlunda ut.

 

I förordet skriver Alvarez om det nya poetiska språket som kunde tas i anspråk bortom det belevade och distingerade. Hans avslutande ord lyder profetiska nu: ”Min uppfattning är att det finns åtskilligt av poetisk talang i England just nu. Men om den ska åstadkomma några avsevärda resultat beror mindre på rabaldret från litterära skolor och mer på i vilken mån poeterna kan förbli immuna mot den sjuka som så ofta uppstår i den engelska kulturen: det väluppfostrade.”  

 

Något Plath minst sagt tog fasta på i dikterna i Ariel. Som i de här tre exemplen på brott mot det väluppfostrade: ”Febern sipprar och stelnar i mitt hår. / Mina revben syns. Vad har jag ätit? / Lögner och leenden. (”Fångvaktaren”) ”Ur askan / stiger jag, mitt hår är rött, / jag äter män som kött. (”Lady Lazarus”) ”Alla kvinnor älskar en fascist. / Stöveln i ansiktet, det råa / råa hjärtat hos ett råskinn som du.” (”Pappa”) Översättningar Jonas Ellerström & Jenny Tunedal.

 

Artisten Lana Del Rey har i flera av sina låtar och i sin diktsamling Violet Bent Backwards Over the Grass anfört Sylvia Plath, och det är inte märkligt att Elin Cullhed är intresserad att skildra hennes öde inom fiktionens ramar. Kring millennieskiftet utkom Kate Moses roman Övervintring, som också uppehåller sig vid slutfasen av hennes liv. Samtidigt lanserades filmen Sylvia, där Gwyneth Paltrow spelade poeten, och som fick dottern Frieda att reagera hårt och bland annat skriva en dikt där hon beklagade att hennes privata tragedi skulle bli underhållning för en popcorn-ätande biopublik.

 

Något som ofta åsidosätts i historieskrivningen är dessutom maken Ted Hughes version. Det stämmer att han tog sig ensamrätten till hur Plath skulle presenteras postumt, där han bland annat lyfte bort en del dikter som gick till angrepp mot honom och Plaths mamma. Dock gav han 1998, strax innan han dog, ut diktsamlingen Brev på födelsedagen, där alla dikter handlar om deras drygt sexåriga kärleksrelation. Det är en oerhört fin kärlekshandling som dikterna förevisar. Nederländske författaren Connie Palmen gav 2015 ut romanen Jij zegt het (Om du säger det), där berättarrösten för ovanlighetens skull tillhör Ted och inte Sylvia.

 

Plaths ställning har också befästs genom publiceringen av de dagböcker hon förde under större delen av sina sista tolv år i livet. Norstedts ger ut dem på nytt i vår, Dagböcker och anteckningar 1950-1962, och där finns ytterligare belägg för tesen om en författarröst som överlevt. Men även om den rösten är autentisk ska man komma ihåg att den är tillrättalagd och anpassad utifrån den kompromisslösa bilden av sig själv som framgångsrik och lyckad, en bild som inte gärna tillät sig att förhandla med hur det lyckobringande livet skulle exponeras.

 

Den idyllen smulade hon själv sönder med dikterna i Ariel, och nu om någonsin har det blivit dags för oss läsare att smula sönder all mytbildning kring den dödsdrift som tog kål på henne. I stället för den utslitna klichén om ”bekännelsepoesi” kan vi lugnt konstatera att Plath med sina sista dikter lyckades förverkliga alla sina planer att bli lika ryktbar som Sapfo. Och det inte på grund av sin självbiografi, utan tack vare stor konst.  

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/5 2021)