att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

2 maj 2021

Hjärta mot hjärta, Pappas bil, Adolf. Tre pjäser, Lidija Praizovic, Dockhaveri

Få författare lyckas slå igenom med dunder och brak. Lydia Sandgren gjorde det ifjol med Samlade verk, Sara Stridsberg gjorde det i början av 2000-talet med sin egentliga debut, förordet till Valerie Solanas SCUM manifestet, och Mare Kandre gjorde det på 80-talet med I ett annat land. För snart tio år sedan skrev Lidija Praizovic om sina klasskamrater på Biskops-Arnö i tidskriften Const, och det dundrade och brakade en hel del i den debatt som följde om etiskt ansvar och vem som äger sanningen.

 

Sedan dess har vi kunnat läsa Praizovics dikter samt som recensent, men nu återkommer hon som författare i tryckt form, tack vare initiativet att samla tre pjäser i en volym på det pigga förlaget Dockhaveri. Hjärta mot hjärta, Pappas bil, Adolf: de tre pjäserna bearbetar ett likartat tema – i korthet: familjekonflikter – ur perspektivet barnets revolt mot föräldrarnas livsföring.

 


Hjärta mot hjärta utspelar sig hösten 2001, strax efter attentatet mot Twin Towers i New York. Kriget i f.d. Jugoslavien bildar fond till en familjs sammanbrott. Dottern Lara, sexton, är inlåst på sitt rum, och återberättar anledningen med hjälp av olika röster som manifesteras där, tillhörande föräldrarna samt pojkvännen Rashid.

 

Lara bär sitt duktig flicka-syndrom med stolthet, har läst av de svenska koderna och anpassat sig till skolans kuriösa krav på eleverna. Förälskelsen i Rashid slår ned i henne som en blixt från ganska klar himmel. Deras kärlekshistoria är ömsint och fin, men kompliceras av föräldrarnas misstänksamhet – hans föräldrar är från Eritrea. Lika nyanserat skildras relationen mellan Lara och mamman: till hälften full av beundran, till hälften föraktfull.

 

För Praizovic blir hyperbolen både en vän och en fiende. Känslorna tar i från tårna, och världen är svartvit – så som den är när man är sexton, alltså svartvit och kategorisk. Det är också befriande att läsa något som ter sig så spännande att gestalta på en scen, med de olika karaktärerna som avlöser varandra inne på Laras rum, hur hon med gott sinne för dramatik plockar fram deras egenheter och så att säga regisserar dem på den spelplats hon tvingats in i – det inlåsta rummet.

 

Det eleganta finns i det som vägrar anpassa sig, i den kaxiga busigheten som syns i både språket och i metoden. Då blir porträtten livfulla – allra mest Rashid – och det blir tydligt hur klämd Lara är mellan olika förväntningar, som kommer både från föräldrarna, från pojkvännen, och från henne själv.

 

I den andra pjäsen, Pappas bil, utvecklas och fördjupas den här konflikten mellan föräldrarna och barnet. Tiden är tidigt 90-tal. Dottern Tanja är också sexton, har den något äldre flickvännen Niki som hon hånglar med i pappans bil, men föräldrarna tvingar med henne tillbaka till Jugoslavien över sommaren. Något som kompliceras av situationen i landet.

 

Här gör Praizovic något som är potentiellt farligt: närmar sig den didaktiska konsten. Att hon lyckas avvika från det uppläxande är nog tack vare att hon introducerar inslag av magisk realism, bland annat i form av gammelfarfarfars spöke, och att Niki ansluter som gränskontrollant. I den här pjäsen finns goda möjligheter för skådespelare att iscensätta den energiska texten, som stökar runt och har sig.

 

Liksom i den förra pjäsen är det den förbjudna kärleken som avtecknas, eller kanske snarare bara den olämpliga kärleken – den som är olämplig i andras ögon, men som ter sig så förträfflig i de förälskades hyperskarpa blick. Och Praizovic är definitivt något på spåren här, något med potential att nå ut till en större publik. Hennes sätt att gestalta det här unga sökandet, driften mot frigörelse, när den tecknas så här insiktsfullt och förstående med lojalitet inte enbart mot den unga människan utan också mot den äldre generationen och deras oförmåga att helt släppa taget om sitt förflutna.

 

Praizovic skriver så djärvt och så poetiskt, att det borde vara en självklarhet att den filmades, där det visuella kunde tas till vara på ett spännande sätt. Gör den tillgänglig! Bara spela den! Så lyder min önskan, efter de här två starka texterna, som alltså är starka läsupplevelser, men som också ter sig så spelbara.

 

Den avslutande Adolf är en radiopjäs som spelades i SR förra försommaren, och återigen står barnets konflikt med föräldrarna i centrum. Här på ett lite annorlunda sätt, då huvudpersonen Nevana fått barn med sin flickvän Roya. Vad ska barnet heta? De nyblivna föräldrarna har svårt att enas, och framför allt Nevenas föräldrar har synpunkter. Tills Royas mamma löser det med ett Alexanderhugg, som i det här fallet borde heta ett Adolfhugg.

 

Det är en smått absurt rolig pjäs om gemenskap och anpassning, om prestige och krav, om konflikten mellan olika kulturer men också mellan olika individer. Även här kommer kraven både inifrån och utifrån, och det mest gripande är Nevenas svårighet att upprätthålla ett värdigt liv när hon känner sig underlägsen den intellektuellt skarpa Roya. Eventuellt är porträtten av Nevenas syster Irena/Saga och Royas vän Vanessa onödigt infama nidbilder, men de bidrar till en humor som får texten att spricka, och det alltså med en humor som bär på så mycket vanmakt och fördärv.

 

Som helhet: någon borde verkligen filma de två första pjäserna, för att de ger så nyanserade och oredigerade porträtt av ungdom. Adolf kan man fram till 23 maj lyssna till på P1 drama.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar