Ett byliv, Louise Glück, översättning Jonas Brun, Rámus

Eftersom jag är lite mer hipster än andra läste jag Louise Glück innan hon fick Nobelpriset. Men det skedde tack vare förlaget Rámus djärva satsning på modern amerikansk poesi, och de hann pytsa ut tre titlar innan Nobelpriset tillkännagavs i höstas. Jonas Brun och Stewe Claeson har turats om att översätta i ett fruktbart växelbruk. Till de fyra starka samlingar som hittills utgett läggs nu Ett byliv från 2009, med en översättning signerad Brun.

 

Det är en samling som är både spretigare och mer sammanhållen än de tidigare. Glück låter en amerikansk byhåla få ordet genom de 41 dikterna, där var och en av invånarna turas om att berätta utifrån sitt perspektiv. Redan innan jag hinner läsa Bruns efterord gör jag den obligatoriska associationen till Edgar Lee Masters enormt inflytelserika Spoon River Anthology, så i förstone kan det te sig som ett upptåg som lider brist på originalitet.

 

Om hon i sina tidigare översatta böcker gärna lutat sig mot antika myter har hon här strippat den referensramen, för att avtäcka vardagliga skikt. Fast: myterna är ju också vardag, i sina skildringar av vanliga människors vanliga strävan och mödor. Myterna är allmänna, och det finns en anledning till att de bevarats. Vi känner igen oss, känner oss hemtama i den världen.

 

Den variation som uppstår genom samlingen blir ändå enhetligt sammanhållen. Det är en mörk skugga som läggs över dikterna, oavsett om man vill kalla det för sorg eller för dödsmedvetenhet. Det är döden som smyger omkring där mitt ibland oss, utan att riktigt ge sig till känna – men vi vet att hen finns, att våra liv när som helst kan upphöra. Om det är döden eller bara förändring som väntar är egentligen ointressant: Glück skildrar konsekvensernas betydelse för oss. Återkomsten signaleras av att några av dikttitlarna upprepas: ”Bränna löv”, ”Fladdermöss”, ”Daggmask”.

 

Det enkla livet kan bära på sina egna lager av komplexitet. Människor är alltid mer än sina förutsättningar. Vi begränsas av fördomar och inbillade motvärn. Vi har potential till stordåd, bara vi accepterar att möjligheterna är större än det som hämmar oss. Människorna bär sina egna historier, och de är alltid större än vi inbillar oss när vi betraktar dem utifrån. Sanningen: vi underskattar alltid vår omgivning.

 

En äldre man som går till läkaren lackar ur på hennes fördömande av hans hälsa, att han inte tagit vara på sin kropp bättre, att det gjort honom döende i förtid. Men tar han ansvar? Nä, för det finns ju alltid någon annan att skylla på: ”kroppen jag har, / den som doktorn klagar på – har alltid varit under kvinnors uppsikt, / och om jag säger så här: de lämnade mycket åt slumpen.”  

 

I dikterna, som kan läsas som mininoveller, ges komprimerade livsberättelser utrymme. Det handlar till stor del om ungdomens kärlekskranka möten och ålderdomens bittra trots mot livsvillkoren. Äktenskap som är i olag. Lust och olust, drömmar och misslyckanden som ska samsas i samma kropp och samma själ. Här finns de ensamma och de som har någon, oavsettt om denna någon är bra eller dålig för dem – mest troligt dålig. Gatorna heter ”Hopplöshetsgatan, Besvikelsegatan […] Frihetsgatan som slutar i sten, / inte vid kanten av fälten utan vid bergets fot.” Som samlingspunkt fungerar inledningsvis en fontän placerad mitt i byn, där vi kan studera människorna innan vi lär känna dem: ”För paren är det tydligt vilka som är vid livets kanter och vilka som är i dess mitt.”   

 

Är Glück en deppig poet? Både ja och nej, vill jag säga. Hon är en mänsklig författare, och enligt Nobelprisformulering gör hon ”den enskilda människans existens universell”, något som egentligen låter ganska schablonartat. Ett byliv är ju som bok intresserad av att ge röst åt något ytterst mänskligt, när man skalar bort lagren av civilisation och förädling. Vi människor är primitiva: vi ligger likt byinvånarna sömnlösa och ropar tyst ut i världen vår milda vanmakt.   

 

Det blir en exposé över ett utsnitt av mänskligheten, och Glück respekterar också barnen, liksom hon bevarar mysterierna, gåtorna, när hon konsekvent återvänder till betydelsen av jorden, den grundläggande förutsättningen för vår levnad. Är vi inte alla bönder egentligen, som lajvar stadsbor om vi råkar bo i städer?

 

Så ja, det är mänskligt, det är saker som förenar oss, men vi människor är också helt unika. En del av oss tyngs ned av våra bördor. Hon skriver om kärleken och dess motsats, alltså likgiltigheten, det som gör människor obetydliga, obefintliga. Först på individnivå, sedan på samhällsnivå. Det är en skrämmande utveckling som sker i samhället, där människor avhumaniseras (ja, det är företrädare för partierna M, L och KD jag syftar på).

 

Även om dikterna ägnar sig åt att berätta finns också en del kortare, lyriska dikter. En typisk sådan är den vackert vemodiga ”Första snön”:

 

                      Som ett barn ska jorden somna,

                      så lyder åtminstone sagan.

 

                      Men jag är inte trött, säger barnet.

                      Och mamman säger: Du kanske inte är trött, men jag är trött –

 

                      Man kan se det på henne, det kan alla.

                      Så snön måste falla, sömnen måste komma.

                      För mamman är så in till döden trött på sitt liv

                      och behöver tystnad.

 

Så enkelt och sant kan det vackra vara, och Brun lyckas överföra originalets enkelhet och lätthet utan att göra orden flyktiga: ”You can see it in her face, everyone can. / So the snow has to fall, sleep has to come. / Because the mother’s sick to death of her life / and needs silence.”

 

Glück arbetar ofta så här, genom konkretion och abstraktion i samma strof. Hon arbetar också med en oväntat vass humor, som drabbar med sin farliga omedelbarhet. Det är en bedrift att skildra människor så närgånget utan att göra avkall på deras integritet, utan att raljera över deras brist på hyfs. Likaså undviker hon den största fällan, att idyllisera lantlivet. Det är burdust, smutsigt, rått, och då får man ta vara på den skönhet som uppstår (som i snödikten, till exempel).  

 

En skönhet som strävar mot sitt ursprung, mot jorden, mot det som gör oss verkliga:

 

                      Nu återgår vi till det vi var,

                      djur som lever i mörkret

                      utan vare sig språk eller syn –

                     

                      Ingenting visar att jag lever.

                      Det enda som finns är regnet, regnet är ändlöst.

 

Återigen, är det deppigt? Tröstlöst? Kanske det. Livet är ruttet och fult, och vi påminns av Glücks försåtligt återkommande referenser till ruttenhet i denna bok, men just därför blir det nödvändigt att fånga den skönhet som skänks oss. Vi har inget annat alternativ.