att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

6 maj 2021

Saltkråkan redux

Det ligger något djupt osunt i mångas förhållande till Astrid Lindgren. Under sin levnad glorifierades hon på ett sätt som knappast var till gagn för för henne, när det resulterade i att hon reducerades till det kramgoa förnamnet ”Astrid”. Förvisso en person med rättspatos och någon som tog strid för samhällets kantstötta – men vi ska inte helgonförklara författare vare sig för sitt samhällsengagemang eller för att de skriver briljanta böcker.

 

Det är inte alls en fråga om barn- och ungdomslitteratur heller: jag blir lika stött när Selma Lagerlöf blir ”Selma” och om Sara Stridsberg skulle bli ”Sara”, för att nämna två jämbördiga svenska författare. Något vi borde ha lärt oss efter #metoo och kulturprofil-debatterna är att vi ska sluta placera författare på piedestaler.  

 

Funny Games

En nyinspelning av Vi på Saltkråkan, som SVT annonserade nyligen, möttes av närmast unisont ramaskri. Det har kallats allt ifrån ett övergrepp till en kränkning. Det är ironiskt när samma människor raljerar över muslimska fundamentalisters indignation när västerlänningar avbildar Muhammed. Här kunde man infoga något om att kasta sten i glashus.

 

Det är svårt att kalla denna reaktion för något annat än befängd. Bara ett par år efter Olle Hellboms Saltkråkan filmade Kjell Grede Maria Gripes tre böcker om Hugo och Josefin. Även om jag – förlåt alla ”Astrid”-fans – tycker att dessa böcker och denna film är överlägsna all annan svensk barn- och ungdomslitteratur skulle jag mer än välkomna en nyinspelning. Helt enkelt för att då skulle fler upptäcka detta sublima mästerverk. Gripes Hugo är en mer konsekvent upprorsmakare än Emil i Lönneberga, och för protokollets skull påminner jag att boken Hugo och Josefin utkom året innan Lindgren började skriva om Emil.   

 

Att vuxna människor inte klarar en ny version av ett älskat tv-drama från början av 60-talet är bara beklämmande. Som om den nya versionen skulle utgöra åverkan på originalet. Jag har ett ord till er som oroas: originalet kommer inte att upphöra att existera.

Rimligtvis kommer det att skapa ett nytt intresse för originalet. Något som kan behövas, för hur bra var detta original egentligen?

 

I jämförelse med Lindgrens mästerverk står den sig slätt (redan som barn minns jag de evighetslånga avsnittens poänglösa upptåg). Ändå skulle nya versioner av exempelvis Ronja Rövardotter, Pippi Långstrump eller Emil i Lönneberga knappast orsaka lika mycket klagomål. Nostalgi är något som bara hämmar samhällsutvecklingen, och jag kan inte tolka det på något annat sätt än att kritiken mot en ny version har just med nostalgi att göra.

 

Vi måste förstå att det Sverige som Lindgren skildrar i Vi på Saltkråkan inte längre finns. Möjligen försöker SD ta oss tillbaka dit, till ett homogent och kritvitt samhälle. Det måste vara denna ryggradsreflex som har aktiverats här – önskan om att få behålla illusionen om vårt problemfria förflutna. Nu är dessa Astrid-dogmatiker oroade för att hbtqi-personer och rasifierade ska invadera deras idyll.

 

Men mången idyll är bara en kuliss som döljer avskyvärda värderingar. Jag föddes ett par år efter att ursprungs-Saltkråkan visades och kan från min uppväxt berätta mycket om fördomar, homofobi och rasism. Man kan säga mycket om den här tiden, men för Guds skull, ta oss inte tillbaka dit. 

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/5 2021)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar