att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

3 maj 2021

Historier om tröst, Ida Hegazi Høyer, översättning Nils Sundberg, Flo förlag

”Det finns ingen tröst i tröst”. Jag läser orden i norska Ida Hegazi Høyers bok Historier om tröst, som samlar tre namnlösa längre noveller. Så banalt – och samtidigt så djupsinnigt. Så som livet ofta är, ett både och, och som vi människor också är, så både och. Eftersom det inte finns någon tröst, just därför, är trösten så nödvändig.

 

På ett plan har Høyer skrivit kärleksnoveller, som utspelar sig i europeiska metropoler, som liksom novellerna saknar titlar. Man fattar ändå: Lissabon, Berlin och Bryssel. Mötet mellan två som söker kärlek – förälskelsen, tvivlet, försöken att etablera samvaro, och de komplikationer som uppstår. Till varje novell hör ett citat, från Yeats, Plats, Waldrop. De är ytterst lämpligt valda, i sina utpekanden av kärlek och konflikt, och kärleken som något både slitsamt och slitande.

 


I den första möts en man och en kvinna i Lissabon. Hon är språkstuderande, kommer från ett nordligt land där man dricker mycket. Hon är på en misslyckad dejt, men får upp ögonen för en annan man, en man med vackra händer. Förälskelsen blir ett brus, och en ovanligt rättfram realism uppstår när de ska träffas – hon har till exempel mens, men det hindrar honom inte från att slicka henne, ett tema som också tas upp i nästa berättelse.

 

Något oroväckande planteras: här byggs stämningen upp mot en förlösning. Han är kontrollerande, agerar på ett sätt som kan ge associationer till Patrick Bateman och Christian Grey. Med andra ord: starka psykopatvibbar. Vad han har i kikaren ska inte avslöjas här, men det är både värre och mindre ofördelaktigt än man föreställde sig. Deras möten handlar om sex, om tröst, men Høyer skriver om sex utifrån en analys av makt och begär, om våra gränssättningar och hur enkelt det är att flytta fram dessa.

 

I nästa berättelse sker mötet mellan en främling och Kimmy, två kvinnor i Berlin, en stad de inte har någon koppling till. Främlingen kallas Tiger, och de två beter sig mer som katter än människor. Hur då? De är nästan provocerande i sin oförmåga att anknyta till det vi kallar verkligheten, utan skapar sin egen fantasi, sin egen fantastiska värld. Liksom katter – helt autonoma i sin suveränitet, helt oberoende av allt utanför sin existens.

 

Det som gör den här novellen så speciell (den är min favorit i samlingen) är att den gör världen så sällsam och främmande fast samtidigt så igenkännbar och äkta. Høyer har verkligen något eget att bidra med. Så när hon presenterar Kimmy och främlingen sker det med ordval som gör oss både konfunderade och välunderrättade: ”det är omöjligt för främlingen att veta i hur stor grad de liknar varandra, dessa två – att båda för länge sedan har suddat ut den hårfina blytunga gränsen mellan det som är fritt och det som är fritt från betydelse.”

 

För så är det: gränser är både hårfina och blytunga. I den här novellen gör Høyer något som känns igen i till exempel Jonas Eikas Efter solen och Lone Arburas Politisk roman, två andra skandinaviska författare som diskuterar etiska frågor utifrån både praktik och teori, eller hur svårt det är att kombinera en vilja med ett agerande. Även här är svaren långt ifrån självklara eller enkla. Så blir fiktionen ett utrymme för samhällsfrågor som behöver fördjupning och nyansering, till exempel frågor om plikt och ansvar.

 

Om den första berättelsen har en mer konventionell metod är den här mer experimentell i sitt utförande, där den utforskar utifrån frågor som knappast går att besvara utan följdfrågor. Och vilket suveränt slut, där man inte kan låta bli att fråga sig hur det ska bli i framtiden för Kimmy och Tiger.

 

I den sista berättelsen handlar det om en kvinna som skriver sagor, och som har fått respit i Bryssel. Där träffar hon ”en nästan ömtåligt vacker” man, så ung att hon inte kan låta bli att kalla honom ”pojke”. Om de två tidigare novellerna fokuserar på mens ersätts den här av en blodapelsin, något som kan te sig både som krystat och som briljant. I sina berättelser smyger Høyer in meddelanden, ovälkomna budskap om ensamhet och beröring.

 

Ja, beröring. För vad är kärlek? Tröst, svarar de här novellerna, men tröst är också betingad av att vi rör varandra – något som Corona-pandemin har aktualiserat, i avsaknaden av kroppslig kontakt. Och den åtrå som Høyer behandlar har väldigt lite att göra med den åtrå som Bono i U2 sjunger om. Den är råare, mer fysisk och mer på riktigt. Vi påminns också om den otrygghet som stora städer utsöndrar, att den säkerhet somliga av oss tar för given kan vara villkorad för andra (kvinnor, till exempel).

 

Høyer har ett analytiskt förhållningssätt som hon tar med sig in till fiktionen. Hon etablerar en kontaktyta mellan det kontrollerade och det hämningslösa, mellan det kategoriska och det tvivlande. Det finns en skärpa i stilen, som gör den både analytisk och genomträngande. Det är ett sätt att skriva som inte krumbuktar sig i överflödiga ursäkter: den ställer krav på läsaren, men infriar också läsarens krav på stringens och stark struktur.

 

Eller så här: ofta när jag läser befinner jag mig steget före författaren, kanske i min otålighet eller bara att jag genomskådar de allt för enkla knepen. Høyer lyckas väcka oro och skapa nyfikenhet, genom att driva gäck med mina förväntningar. Litteratur som väcker oro ska vi vara rädda om, för det är den som kommer att överleva: romaner som presenterar komplexa karaktärer som vi inte helt kan förstå.

 

I de här berättelserna är jag sällan ense med karaktärerna, utan vill tillrättavisa eller vägleda dem mot bättre val. Så som livet är: våra beslut som fattas på lösa grunder, styrda av något som härstammar från något annat än rationellt tänkande eller känslomässiga premisser. Kalla det instinkt eller vad du vill – Ida Hegazi Høyer har lärt sig skildra autentiska människor, och vi ska bara vara tacksamma för att hon gör det på ett så förnyande och konstnärligt övertygande sätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar