att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

2 maj 2021

Körsbär i snön, Sanna Tahvanainen, Schildts & Söderströms

”Körsbär i snön” är namnet på hennes nya läppstift från Revlon. Körsbäret är också kodordet för kvinnans oskuld i den 1950-talskontext som Sanna Tahvanainens roman Körsbär i snön utspelar sig i. Den handlar om tjugo unga kvinnor som får chansen att praktisera en månad på modetidskriften Mademoiselle i New York. En av dem heter Sylvia Plath.

 

Alltså utnyttjar Tahvanainen 1900-talets mest legendariska författare som protagonist, en period som är väldokumenterad inte minst genom den självbiografiska romanen Glaskupan, men också Andrew Wilsons biografi Mad Girl’s Love Song, som fokuserar på perioden innan hon träffade Ted Hughes. Det är inte ovanligt med fiktiva versioner av Plath, vilket har aktualiserats av Elin Cullheds roman Eufori från i våras.

 


Den Sylvia Plath vi möter här är tjugo år gammal, anländer till New York med stora ögon och stor rödmålad mun. Av de andra kvinnorna ges hon smeknamnet ”Munnen”, och det är passande: hon tar sig an omvärlden med glupsk aptit. Hon är fascinerad och lycklig, men också med en panikfågel i släptåg – ångesten manifesterad i alla de okontrollerade känslor som hon bär med sig från hemortens neuroser.

 

Liksom alla depressiva människor måste hon älska livet så mycket att det slår över i det extatiska. Det är ingen paradox, bara ett absolut krav för att överleva, där dödsdriften måste överensstämma med en ofrånkomlig livslängtan. Vem försöker du lura med all den här spelade glädjen? tänker jag under läsningen, och inser att det är ett nödvändigt skydd: hon lurar sig själv. Tillvaron liknar en säsong av Top Model, där de unga kvinnorna tillbringar dagarna med visningar, fotograferingar, gåvor, men Sylvia framträder som författarämnet som drömmer om att skriva robusta dikter.

 

Hon blir lätt imponerad, men har också begåvats med något som kunde kallas fascinerad misstro, en kritisk blick på också det hon faller för. Här finns första dagens näsblod, nätternas backanaler, arbetsdagarnas otacksamma slit i skymundan, möten, skrivande, konflikter, tvivel, förtröstan, vänskap, rivalitet. Det handlar mycket om parfym, om smink, om handskar, hattar, skor, om skönhetsbehandlingar, om fester och alkohol och sex. ”Rött är den farligaste färgen”, uttrycker Sylvia när hon målar sina läppar, och hon tar tillfället i akt att ömsa skinn när hon dimper ned i New York. Borta är den blyga hämmade småstadsflickan, och fram träder den världsvana och modiga författaren, som har Carson McCullers och Dylan Thomas som idoler.

Åtminstone inbillar hon sig vara världsvan, men identitet är inte något man bara kan skaffa sig. En personlighet skapas av erfarenheter, och det är vad som händer med henne under denna heta månad, där hon följer nyheter om paret Rosenbergs avrättning och drottningen Elizabeths kröning. Sylvia är kaxig och frimodig, och – suveränt skildrat av Tahvanainen – så förtappat ung, så skör bakom den bitchiga masken. Det är inte heller konstigt att hon uppfattas som pushig och desperat. Hon är genialisk och högmodig. Drastisk och modig. Slagfärdig och ambitiös. När hon har legat med en jazzmusiker tar hon sig ut i natten, och känner sig som ett lodjur när hon vandrar tillbaka till hotellet. Tahvanainen betonar Plaths pacifism, i återkommande indignerade rants om kalla kriget och avrättningen av de judiska spionerna Ethel och Julius Rosenberg. 

Här finns panikfågeln som en återkommande förlängd metafor som ihärdigt påminner Sylvia om de hårda villkor hon lever under. När Anita Lane nyligen dog skrev Nick Cave på sin Red Hand Files: ”How could something so luminous carry so much darkness?”, och det kan förstås också appliceras på Plath. I korta expressionistiska stycken framkommer en hel del av konflikten mellan det glänsande och det mörkerskimrande:

Den natten drömmer jag att jag går barfota. Det ligger snö på marken. Allting är vitt. Till och med andedräkten. Den slår som en rökpelare ut från munnen. Någonting viktigt finns under snötäcket. Någonting jag behöver. Jag ser på mina bara händer. Ådrorna lyser genom den bleka huden som om de ritats dit efteråt med tusch. Det finns ingen spade, ingen snöskovel. Snön buktar sig på ett ställe. Det ser ut som om någon begravt en flygel.

 

Kanske blir Tahvanainens språk ibland något för modernt, och något för korthugget. Det skapar visserligen en viss aggressivitet i rytmen, men allt ger ett kategoriskt uttryck, och utlagt över lite drygt 400 sidor finns viss risk för upprepningar. Ibland är det fyndigt och elakt, så som det genuint roliga måste vara elakt. Det rastlösa tonläget är passande. Ibland hejdar sig allt för ett katalogiserande, uppräkningar av ord som börjar på samma bokstav:

 

Kom. Kropp. Kyss. Kysk. Knulla. Kamouflage. Kakao. Kokong. Kulisser. Kontroll. Kvinnlig. Körsbär. Kraft. Karaktär. Kosmopolitisk. Kaffe. Koloss. Känslor. Klackar. Kåt. Kultur. Kofta. Kanske. Kap. Krig. Klyfta […]

 

Det fungerar oväntat effektivt, och ger inblick i författarens associationsarbete. Allt det spontana visar också att eftertankens kranka redigering inte alltid är till godo.

 

Språket sprakar och flödar, och blir ett hejdlöst flöde, där det lierar sig med känsloutspelen. Kanske en personlighet formas så här, när det sker med hjälp av upptäckten av ett språk. Sylvia är en författare i vardande, och hennes tankevärld är en lekplats för ord, begrepp och fraser. Men Tahvanainen påminner oss också om att hennes Sylvia är flera – så hon uppfinner begreppet ”Sylvior” för att åskådliggöra den här dualiteten, att vi inte är singulära varelser.  

 

Sanna Tahvanainen har hittat språkets gaspedal, och hon är inte rädd för att utnyttja den. Därav ett tempo som kan ge ett flåsigt intryck, men samtidigt bildar det en lämplig fond till det sammanbrott som hela tiden tornar upp sig framför protagonisten. Sår här ser ett sammanbrott ut, när det siktar in sig på ett språkmedvetet offer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar