Jag har träffat ganska många Dylanmän och Dylanologer i mitt liv (jag jobbade fem år på mentalsjukhus). För trettio år sedan hörde jag ett program på P1, där Gunnar Harding berättade om den Dylan som skulle fylla 50 år – en svindlande siffra på den tiden. Eftersom han är exakt lika gammal som min pappa har jag nog alltid betraktat Dylan som gubbig. Tyvärr gjorde han ju också sin gubbigaste musik under 80-talet, när jag började lyssna på honom.
När han nu fyller 80 har jag gjort en spellista på Spotify med hans 20 bästa låtar. Förvånande nog är majoriteten från 60-talet, men det är väl så hans gärning måste summeras. Med undantag för ”Blood on the Tracks” är alla hans bästa skivor från hans 60-tal.
Fortfarande har jag svårt att försonas med hans Nobelpris i litteratur. Men jag har lika svårt att undvika att fortsätta lyssna på honom. Musik har andra funktioner och ger andra upplevelser än litteratur, och det är få artister som kan bräcka insatsen och framförandet i de här låtarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.