I sin tionde diktsamling fortsätter Kennet Klemets sin ihärdiga undersökning av samtidens besatthet av obsceniteter. Han gör det med sitt vid det här laget omisskännliga idiom, som även om det lånar av Gunnar Ekelöf, Stig Larsson och Johan Jönson ändå kristalliseras som en distinkt egen röst. Det tunna skiktet mellan det ändliga och det oändliga, som boken heter, är en vän att hålla i handen i mörka tider.
Första raden lyder: ”Ändra inget nu. Låt det vara.” Det är en estetik som inbjuder det oredigerade, när raderna byggs på varandra. Ibland skapas en berättelse, men ofta står raderna som solitära enheter, sammanbundna av upprepningar, av ett mönster som bildas. I mönstret kan vi utläsa – för att ta några exempel – kåtheten, musiken, hundarna, religionen, sommaren, Richard Nixon, pengarna, nationalsången.
Det är en olycklig dikt, eller snarare en dikt som frambesvärjer olyckan. Jag har någon gång (några gånger) sagt att dikt är besvärjelse – här är det frågan om att ta betäckning när samtiden attackerar. Om obscenitet är fienden, låt det vulgära bli ditt bästa försvar! Om dödsångesten härjar, härja tillbaks! Om Elis Monteverde Burrau knycker poesins märg och ben, knyck tillbaka hans mest stöldbegärliga rader!
Kennet Klemets skriver på vulgaritets-frekvensen. Fragment och flöde löper tätt sammanfogade genom raderna i en bok som känns både för lång och för kort, med sina splittrade utsagor som ändå lyckas hålla ihop sitt budskap. Ur något större bryts de enskilda meningarna loss, och ett tydligt urskiljbart jag mejslas fram genom dikten. Utsagorna verkar inte höra ihop, men det är något som byggs här ändå – en byggnad som väljer något annat än hållbarhet som vägledande princip.
Borta för världen och äntligen mitt i den.
Nu är jag naken och snäll.
Du tycker om hösten, jag med för länge sen.
Så kan det se ut om man samplar tre separata rader från ett slumpartat uppslag (sid 10-11). Dikten bildar ett skval, något som överröstar ens läsning, tar sig in och stör och ödelägger. Det är inte helt oangenämt, ska sägas. Mer är det frågan om att Klemets förflyttar gränserna för vad som får sägas i en dikt som återger verkligheten: iakttagelser, intryck, impulser, tankar. Det är högt, det är lågt, under ytan pulserar det som kunde tydas som toxisk maskulinitet (”Våld är mitt förstaspråk”).
Det är en bok som pendlar mellan den privata dagboken och den allmängiltiga rapporteringen. Barndomen och samtiden passerar revy, och ”it was a horror to behold”, som Nick Cave skulle inflika (Bad Seeds-medlemmen Kid Congo Power flimrar förbi i en rad). De uppfångade röster bildar ett kollektivt mummel, där man kan uppfatta enstaka allusioner, till exempel den ganska okända Emily Dickinson-rad som min blogg lyder under (”Så mjukt mitt fängelse är”, i Klemets översättning).
Det handlar också om att längta bort, ”ingen vart, bara bort”, som Lundell skrev en gång. Och där, i den förtvivlan som uppstår i denna uppdaterade Det öde landet, finns också rader som gnistrar i det mörka och deppiga:
Jag är stoft och blåser bort.
Det går genom år och decennier.
Mina fötter är mycket skitiga.
Jag heter Lycklig och det är bara förnamnet.
Dödar man det man älskar blir man bara ännu starkare.
Genom bilder och drömmar, genom orden, vart och ett, uttalade och inte uttalade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.