att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

21 maj 2021

Sockerormen, Karin Smirnoff, Polaris

När Karin Smirnoff återvänder som författare har hon behållit mörkret från sin trilogi om Jana Kippo. Men hon har förfinat språk och gestaltning till en mer övertygande helhet, i en roman om vuxnas skändliga svek mot barn.

 

Lika mycket som jag har stört mig på enskildheter i Karin Smirnoffs Smalånger-trilogi, lika mycket har jag imponerats av helheten. På minuskontot: de grovt tillyxade karikatyrerna, överflödet av våld, det tillkämpade norrländska talspråket. På pluskontot: spännande intrig och ett mångbottnat porträtt av huvudpersonen Jana Kippo.

 


Nu återvänder Smirnoff med en ny roman. Sockerormen utspelar sig under 80-talet i Södertälje. När vi slipper övertydliga norrländska markörer infinner sig ett annat lugn i berättandet, och det är till romanens fördel.

 

Agnes är ett musikaliskt underbarn som kan spela piano på gehör långt innan hon kan läsa vare sig noter eller bokstäver. Hon har också begåvats med ett språk som stretchar bortom det lillgamla. Tillsammans med de likaledes begåvade kompisarna Kristian och Miika bildar de en liten orkester, ledd av den vuxne Frank Leide.

 

Kruxet? Frank är pedofil, och groomar i första hand pojkarna. Detta sker successivt i romanen, och vi som är mer upplysta än Agnes förstår vad han sysslar med när han låser in sig tillsammans med pojkarna, långt innan hon gör det.

 

Nu kunde det här bli en svartvit historia om hur ondskan iklär sig mänsklig skepnad, men Smirnoff är en mer raffinerad författare än så. De här barnen, som knappt har börjat skolan, kommer alla från svåra hemförhållanden. I Agnes fall är det mammans vanskötsel som gör henne mottaglig för den omsorg Frank visar.

 

”Anitamamman”, som Agnes kallar henne, ger barnet öknamnet Knubbsälen, och får henne att svälta sig till Benranglet. Vuxenvärlden gör inte mycket för att ingripa: i skolan är lärarna mer intresserade av att gulla med de skötsamma barnen, och dit hör inte den trio som vi följer. Därför lämnas de vind för våg, och det är inte svårt att läsa romanen som en anklagelseakt: se här vad konsekvenserna blir när barnafostran försummas. 

 

Medan porträttet av mamman är så ensidigt att man kunde önska att någon ryckt i en nödbroms efter hälften av de moraliska övertramp hon gör sig skyldig till, är skildringen av barnen och deras vänskap så fin att man nästan erinrar sig klassiska Stephen King-exempel som Stand By Me och Det.  I Sockerormen må tidsskildringen behandla 80-talet, men erfarenheterna som återges är tidlösa.

 

Smirnoff skriver övertygande om vuxenvärldens svek, och om hur brutalt det kan vara att växa upp när skyddsnät saknas. Det konsekvent brådmogna språk som Agnes tillämpar fungerar förvånansvärt väl. Dessutom har Smirnoff ett imponerande gehör för dialog.  

 

Även om mycket känns igen från trilogin är det här en mer utvecklad roman. Lika bottenlöst mörk i sin människoskildring, men mer nyanserad i personporträtten. Dessutom avslutas den på ett sätt som säkert uppskattas av den månghövdade skara som läste trilogin: här saknas inte förutsättningar för en fortsättning. 

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/5 2021)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar