att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

8 maj 2021

Dearly. New Poems, Margaret Atwood, Ecco

Margaret Atwood är mest känd för sina romaner, men har skrivit en kort dikt som alla bör ha stött på någon gång i sitt liv: ”you fit into me / like a hook into an eye / a fish hook / an open eye”. När hon nu ger ut sin första diktsamling sedan 2007 är det lite förvånande, med tanke på den ironiska dikten, att den har en så tillmötesgående titel. Dearly.

 

Men vad är det för tistel på omslaget? Jag skickar en fråga till mina biologilärare på skolan, som genast aktiverar facebook-grupper med biologer runtom Sverige. Inom kort anländer svaret: ingen tistel, utan Eschschozia californica, också känd som sömntuta. Den slår ut först sent på kvällen, något som kan te sig passande: Atwoods dikter berör den sena perioden i vår livscykel. Det är inte bara sent i livet, utan för sent, som hon skriver.

 


Givetvis har framgången med The Handmaid’s Tale, vars tv-serieadaption gjorde hennes 80-talsroman skrämmande aktuell, skapat ett intresse även för Atwoods lyrik. Ingen potentiell läsare ska heller missa att titeln på detta ikoniska verk står på omslaget till boken, som förresten redan i augusti ges ut på svenska, under titeln Innerligt.

 

Hur bra är då Atwood som poet? För sju år sedan gav Ellerströms ut diktsamlingen Dörren, som kanske inte var helt överväldigande. Här handlar dikterna om hennes katts demens, om kärlek, om ond bråd död, om naturens död, om zombies, varulvar och aliens och i en lite väl tramsig dikt om spindelbajs. Zombies representerar vår rädsla för allt som ska komma tillbaka och hemsöka oss, och varulvarna blir en symbol för unga mäns farliga sexualitet när den kopplas till våld.

 

Men det handlar också om maken Graeme Gibson, som dog för två år sedan, och här gestaltas som den osynlige mannen. En av de vackraste kärleksförklaringar jag har sett finns just i The Handmaid’s Tale, en roman som annars är berövad kärlek, där Offred hittar inristade en sådan intern yttring i en gammal byggnad. Det står: ”M. loves G. 1972. This carving, done with a pencil dug many-times into the worn varnish of the desk, has the pathos of all vanished civilizations. It's like a handprint on stone. Whoever made that was once alive.” 1972 var året de träffades, M[argaret] och G[raeme].

 

Det är gott om tillbakablickar. Det kan också bli lite avmätt, lite vagt, lite distanserat, med svävande hållpunkter. Också kan det bli osjälvständigt, med oblygt lån – ”admit it” – av  Elizabeth Bishops mest kända rader, och när hon lutar sig mot Rilke och Yeats återgäldar de inte med den nödvändiga stöttningen.

 

På tal om skuggor finns det nog en bra diktsamling här, men Atwood har inte bemödat sig om att ta fram den åt oss. När hon skriver dikter om miljöförstöring och utrotandet av valar hamnar hon i slöa önskedrömmar: ”something must be done. / It will be! Will it be! / Will we decide to, finally?”

 

I den här anonyma samlingen finns ändå en och annan riktigt stark dikt. Just nu är min favorit ”Shadow”, där Döden avbildas i sin mest skrämmande form, just som onämnbar. När hon skriver om åldrande är det med suggestiva bilder som återger hur kroppar reduceras till skuggor. I den här dikten handlar det först om hur någon eftertraktar din kropp, men hur tiden gör att du måste instämma i den uppgivna

 

                      Kiss it goodbye, the body

                      that was once yours.

                      It’s off and running,

                      it’s rolled in furs, it’s dancing

                      or bleeding out in a meadow.

 

                      You didn’t need it anyway,

                      it attracted too much attention.

                      Better with only a shadow.

                     

                      Someone wants your shadow.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar