att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

18 maj 2021

Jord och gudar, Maria Küchen, Natur & Kultur

I sina tidigare böcker rörde sig Maria Küchen först som poet ned i vattnet, i en utforskning av havets funktion utifrån vår historia och vår framtid (Rosariet, det marina). Sedan har hon som essäist tagit sig upp i luften (Att flyga) och ut i rymden (Rymdens alfabet). Nästa element blir marken, och boken Jord och gudar är svårkategoriserad: essä, självbiografi, historisk roman? 

 

Den utspelar sig från en fredag till en måndag. Utanför författarens hus grävs en katolsk medeltida sockenkyrka fram. Ett skelett hittas, och under helgen aktiveras Küchens fantasi. Vem var han? Vem är han? Tiden krymper till ett ögonblick.

 


Utifrån fyndet rör sig Küchens tankar, febrilt och nervigt, men samtidigt med fötterna stadigt på marken. Ur det begränsade materialet tänker hon sig mannen som ett X som i Xenos, det grekiska ordet för främling. Hon leker med hans identitet: kanske fick han öknamnet frater Panem (eller Panis?) av sina klosterfränder, alltså ”broder Bröd”. Kanske hette han Mikael. Kanske fanns en kvinna i hans närhet, en kvinna som kan ha hetat Sigrid. Kanske var de syskon.  

 

Hon ser kvinnan, men kan inte avgöra om hon (det?) är ett spöke eller ett hologram. En fantasm, kanske? Maria Küchen säger att hon inte tror på spöken, men lämnar det ganska öppet ändå: eventuellt delar hon inställning med Lord Byron, som hävdade att han inte heller trodde på spöken men att han var rädd för dem ändå. Vad hon tror på är kontakten med det förflutna. Vi är intresserade av att kontakta dem – men betyder det att de kontaktar oss? I boken är Sigrid närvarande, åker till exempel buss med berättaren när det krävs.

 

Klarsynt skriver Küchen om hur vi – i synnerhet vi stadsbor – har försökt göra oss oberoende av jorden, men det är en glömska som vi inte är betjänta av, och här finns ett passionerat försvarstal för dess förekomst i våra liv. Jag erinrar mig en av de första dikter jag läste, när jag för mer än trettio år sedan hittade fram till poesin (då var Maria Gummesson, som Küchen hette då, en tidig inspiration): Carl Sandburgs dikt ”Gräs”, som katalogiserar slagfälten vid Austerlitz och Waterloo, Gettysburg, Ypres och Verdun, och hamnar i den kylslagna utsagan ”I am the grass. / Let me work.”

 

Jorden ger Küchen åtskilliga tillfällen att resonera kring den mänskliga erfarenheten. Någon gång rör sig hennes insikter mot den typ av skräckartad häpnad som nådde protagonisten i Lovecrafts novell ”The Outsider”, han som tvingades inse att monstret alla flydde från i fasa var – han själv. Ibland liknar hennes bok Kerstin Ekmans roman från i fjol, Tullias värld, om en kvinna i antikens Rom. När Küchen redogör för romarnas relation till slaveriet är hon befriande osentimental (det var som att köpa traktorer för en bonde, konstateras lakoniskt). 

 

Ibland utför hon etymologisk arkeologi, och diskuterar namnet Adam, det hebreiska ordet för mark, mylla, damm. Likaså är ordet för människa – homo – kopplat till jorden och det låga, med ordet humus som betyder mark (jämför engelskans humble som ju betyder ödmjuk). När hon skriver om förgängligheten som sanden representerar associerar hon till T.S. Eliots Det öde landet, men hon kunde förstås också uppge Shelleys sonett ”Ozymandias”: ”Mer finns inte kvar. Ett vidsträckt land / omkring ruinerna av jättens kropp / är utjämnat av gränslös, öde sand.” (Malte Perssons översättning.) 

 

Küchen har skrivit om religion och andlighet tidigare, och här funderar hon vidare på just gudar i pluralis. Hon har också skrivit böcker om att skriva, och det är en återkommande fras i denna bok: Att skriva är … Några exempel: att drömma, att äga, att bedra sig själv, att dö. Att skriva är också att gå i dialog med litteraturen, och bland de många referenspunkterna finns Harry Martinson, Stagnelius, Sören Bondeson, Birgitta Trotzig. Samt Alice i Underlandet, som hon förvånande nog inte gillar. Men det handlar också om brödbak, om den egna familjehistorien, och allt emanerar från den döde i gropen.

 

I den här boken visas respekt och lyhördhet för det förflutna. Küchen skriver om maktförhållanden, om hierarkier, om samhällsklasser, om då och nu – om hur det orättmätiga samverkar med samtidigheten. Boken berör begynnelsen och slutet, pendlar mellan utopi och apokalyps, och vet inte vilket ben den ska stå på. Så som det ska vara, med andra ord: vi måste fortsätta drömma, men samtidigt vet vi ju att det inte tjänar något till, att vi är dömda till den undergång som mötte också mannen i jorden. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar