att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

5 maj 2021

Ave Vergilius, Thomas Bernhard, översättning Jan Erik Bornlid, Ellerströms

Österrikiske författaren Thomas Bernhard är mest känd för sina furiöst pessimistiska romaner, däribland en självbiografisk svit, och sina dramer. Verk som fördjupar ett hat mot hemlandets hyckleri. En författare som bedrev ett experiment med sin prosa, för att se hur långt svartsynen kan drivas utan att den slår över och blir ljus, och negationen finner sig plötsligt hamna i ett bejakande. Monoman och paradoxal på samma gång, en författare för den med ett sinnelag som sträcker sig över hela känsloskalan.

 

Något mindre känt är att han debuterade som poet med en diktsamling 1957. I stället för den har Ellerströms nu valt att utge Ave Vergilius, en långdikt tillkommen delvis i Oxford några år senare, med T.S. Eliots Det öde landet som uppenbar förebild. Bernhard lät den ligga i karantän i tjugo år innan han valde att publicera den 1981. I sju avsnitt tecknas en dyster bild av kulturens förfall, och det är inte utan att man saknar nödvändiga fotnoter till alla referenser av litterär och privat natur.

 


Vantrivsel i kulturen är inte ovanligt, snarare kutym hos en viss typ av författare. Bernhard slår samman det moderna med det klassiska. Visst finns här en hel del av de upprepningar och det ältande som är så unikt för Thomas Bernhard. Här finns embryot till den senare, än mer monomana och än mer kverulantiska författaren, inte minst i dödslitaniorna. Ett dominerande drag är missmodet, bristen på tillförsyn:

 

                      När du frågar skakar de på huvudena . . .

                      När du frågar är alla döda, avlidna

                      för ingenting och för denna enda som ingen kände . . .

                                            ingen begråter honom,

                      eftersom han ändå var jämbördig liksom vi alla . . .

 

                      Årtionden offrade

                         för en sönderregnad procession,

                      för en löjlig fattigpredikan,

                      för slaktarens habitus,

                         för ohyvlade fantasiers

                      sönderfrätna begär . . .

 

Men det är också självbärande dikt, som kan läsas oberoende av den gigant som skulle träda fram i och med prosaberättelsen Frost. Här splittras människorösten och förmedlas genom olika öden, däribland krigsveteraner som återger sin världsbild utifrån en naturalism som tillvaratar de upplevda skändligheterna.

 

Man kan läsa dikten som att Bernhard genom de olika jagen söker sin egen röst – och finner den. Eller att det är ett språk som söker sitt uttryck. Därför kan man jämföra detta ungdomsverk med ett annat ungdomsverk som nyligen också kommit i särtryck, alltså Amanda Gormans dikt Berget vi bestiger. Hennes självklara rätt att äga sitt utrymme saknar dock motsvarighet hos Bernhard, som bara tillhandahåller självförsakelsen.

 

Det som då går att hitta i denna olyckliga dikt är oväntat ömsinta rader: ”Var du än gråter / finns jag . . . / precis på den dagen / tusen år / och tusen år senare / och alltid / hos dig / i din gråt”. Om man kan tala om ett ömsint genomskådande av världens alla lögner är det vad Bernhard ägnar sig åt i den här dikten.

 

Mer än en hälsning till den romerske skalden läser jag dikttiteln som ett avsked. Till poesin? Ja, på ett sätt, då vi känner till att han därefter väljer prosa. Men på ett annat plan har denna dikt redan ena benet i prosan, med en stil som vacklar mellan lyriskt och prosaiskt. Och benet är i rörelse, för som vi vet är promenaden ett så bärande inslag i romanerna.

 

Bernhards röst är vanvördig och trotsig, och religionsfientlig. Men den är mer icke-auktoritär än anti-religiös. Han både vänder sig mot och uppmuntrar bristen på mening och storslagenhet i våra liv, och visar hur futtigt vi lever. Han skriver avskedets poetik, och hela dikten berör temat av övergivenhet, att bli lämnad i sticket. För poesin är förlorarnas territorium, där framgång och triumfer bara är efemära företeelser.

 

Ave Vergilius är som vanligt översatt av Jan Erik Bornlid, som under 2000-talet tidigare ägnat sig åt Bernhards prosa med bravur (inom kort utkommer på Tranan ytterligare fyra kortromaner i en volym). Det är ett möte mellan likasinnade, och även i den här dikten har åtskilligt av den uppgivenhet vi lärt känna hos Bernhard tagits till vara. I ett efterord talar Malte Persson om Bernhards ”överdriftskonst”, och det är svårt att inte känna igen detta attribut. Kanske lika svårt som det är att låta bli att dra på sina smilband åt dess frekvens.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar