att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

5 maj 2021

Fyra kortromaner: Amras; Ungenach; Watten; Billigätarna, Thomas Bernhard, översättning Jan Erik Bornlid, Tranan

Epitetet kverulanten används ofta på österrikaren Thomas Bernhard, känd för sina hätska anfall på hemlandet, gestaltade på en prosa som ignorerar intrig till förmån för resonemanget. Med tanke på hur mycket samtal det är i en generisk Bernhard-roman är det märkligt hur samstämmigt hans karaktärer yttrar sig. Det är långt ifrån Bachtins polyfona roman i dessa fiktiva verk.

 

Dessutom är han ingen tungus, eller i så fall en  munter sådan, även om han vet med sig att leenden är något som man helst ska förevisa i enskildhet. Och etiketten om kverulans är både missvisande och välförtjänt, såsom etiketter oftast är. Som det här med den legendariska pessimismen, som väl närmast är att betrakta som en tautologi: att inte vara pessimist är ju att vara lite dum.

 


Och dumheten är det Bernhard ständigt återkommer till. I sin föredömliga serie med översättningar under 2000-talet, signerade den ytterst lämpade översättaren Jan Erik Bornlid, har turen kommit till fyra kortromaner, samlade i en volym på knappt 300 sidor. Tre av dem är från 60-talet, och den sista utkom 1980. Han hade debuterat som lyriker (diktsamlingen Ave Vergilius utkom nyligen på Ellerströms).

 

Här kan man säga mycket om Bernhard generellt, och man kan säga mycket om de enskilda böckerna. Det är först i den tredje från 1969 vi känner igen den beryktade tekniken med att skriva utan styckesindelning, och först i den fjärde som den tillämpas fullt ut. Då bildas massiva block, som både försvårar och luckrar upp läsningen, gör den musikalisk och återklingande på ett sätt som trollbinder åtminstone den här läsaren.   

 

I första romanen Amras har föräldrarna planlagt ett självmord för hela familjen. Men barnens dos sömnmedel är otillräcklig, så de överlever. De är unga vuxna, och vetenskapsmannen K. berättar om deras nya tillvaro i ett torn, som morbrodern tillhandahåller. Den andra sonen Walter är musiker och lider av svår epilepsi.

 

I Bornlids efterord får vi veta att det var en bilkrasch med dess efterföljande konvalescens som var förutsättningen för skrivandet av denna roman, som Bernhard själv höll som sin bästa. Det säregna tonfallet är igenkännbart redan här, liksom upptagenheten vid självmordet. Och hur döden och ekonomin hör ihop, i utläggningar om hur affärerna ska skötas efter föräldrarnas död, med faderns efterlämnade skulder i fokus.

 

Det K. skriver om är syskonrelationen, som i en välfunnen paradox pendlar mellan antipati för och sympati mot varandra, och inte det förväntade motsatta förhållandet. Men Bernhard är ju både förutsägbar och oberäknelig. Liksom syskonrelationen drivs hans prosa av två motstridiga krafter, både attraherande och repulsiva.

 

När texten spricker som den gör här, i meningsfragment, skapas tillfällen att skåda sprickor i det betonglika. Den grundmurade skepsisen mot egentligen allt finns fullt utvecklad redan i denna tidiga roman (skriven året efter debutromanen Frost). I Amras finns en nyckel eller urscen till de romaner han strax skulle skriva:

 

Medvetenheten om att du inte är något annat än fragment att de korta och längsta stunderna inte är något annat än fragment … att städer och länders varaktighet inte är något annat än fragment … och jorden ett fragment … att hela evolutionen är ett fragment … fullkomligheten inte existerar … att fragmenten ha uppstått och uppstår … ingen väg bort, bara ankomster … att slutet är utan medvetande … att sedan inget existerar utan dig och följaktligen inget existerar …

 

Den typ av upplösning som här ska presenteras åskådliggörs i formen, i hur denna korta roman är skriven. Senare ska språket tätas ytterligare, men själva röstläget behålls. Exakt allt är onödigt, säger den, i prosaverk efter prosaverk, i ett skrivande som tangerar Samuel Beckett i uthållighet, och som kanske är det enda vi förtjänar efter Franz Kafka.

 

Döden är temat också i Ungenach, som är titeln på den egendom som ärvs av en son när fadern dör. Den andra sonen, Karl, har mördats i Afrika. Första delen är skriven av en advokat som  redogör för turerna kring arvet, och den andra delen är en rapport från sonens resa, som alltså slutar med ond bråd död. Alltså: först den byråkratiska advokatprosan, följt av den vemodiga prosan hos sonen? Nä, inte riktigt så, eller inte enbart. Bernhard är förtjust i att ställa upp kontraster, men hos honom beter sig inte ytterligheter som man förväntar sig.

 

Även här går språket sönder i uppbruten form, och blöder ut i meningar som avbryts. De upprepningar som nyttjas bidrar till att visa världens absurda egenskaper, en värld som blir allt mer bisarr. Och det här är det märkliga: Thomas Bernhard blir ju bara bättre för varje år som går. Sant är att dessa översättningar har bidragit till att bredda och fördjupa bilden av hans författarskap, men jag gillade honom redan när jag började läsa, strax efter hans död, då det var Bodil Malmsten som nämnde honom i en intervju.

 

Varför blir han bara bättre? Han blir allt mer angelägen, i det att hans kritik blivit mer relevant. De saker han stör sig på har knappast förbättrats. Därmed upphör det där som man annars anför som nödvändigt i mötet med texter från förr: kontext. Vår samtid ger oss den kontext vi behöver. Så när han i Ungenach skriver om ”det här lilla absurda landet” är det ju inte 60-talets Österrike jag ser framför mig, utan 2020-talets Sverige.

 

Att alla delar språk i Bernhards romanvärld är inte så besynnerligt – för så ser världen ut, när allt har stannat i rutin, i det invanda, i det meningslösa. Både tankens värld och arbetets värld är meningslösa, menar Bernhard, och vad han åstadkommer med sin splittringspoetik är att mejsla fram en ny sorts helhet, en ny sorts enhetlighet.

 

Kanske det stämmer att de bästa människorna är just både förutsägbara och oberäkneliga. Här kan man följa hur han låter språket limma ihop den trasiga världen. Det är svårt att inte läsa med facit i hand, när man vet vilken författare som skulle följa. I denna andra roman i volymen blir idiotin och falskheten viktiga komponenter för att spegla och avslöja världen.  

 

Watten är namnet på den tredje romanen, och också ett sydtyskt och österrikiskt kortspel. Den före detta läkarens ångestfyllda relation till detta kortspel är motorn för denna roman. I stället för intrig kan man kalla det för värld att vistas i. Här blir Bernhards röst ännu mer koncentrerad, när han låter läkaren, som tidigare huserat i ett slott men nu förpassat sig själv i en närliggande barack, berätta om en arbetare som gått ut i skogen för att hänga sig.

 

Återigen självmordet, återigen en klaustrofobisk utredning som cirklar runt problemet, som snävar in sig och utgör en ytterst begränsad blick på tillvaron. Vår olycka är att vi är bundna vid vårt ynkliga medvetande, att de mentala resurserna är så knapphändiga. Det Bernhard erkänner är att det spontana uttrycket blir vårt enda motstånd mot de nödtorftiga omständigheterna. Då kan det enda av värde uttryckas, om vi accepterar nederlaget på förhand.    

 

Här är det som att den senare Bernhards stil förlöses, och det som släpps fram är också ett förbjudet okynnesskratt. På ytan är det en monolog om misslyckanden och tillkortakommanden. Bernhard är road av att ställa upp kontraster, för att skjuta jämförelserna i sank, och visa de nya löjligheter som upptar oss. Löjligheter som ingen kommer undan, för det har med världens konstitution att göra.

 

Och återigen, när han angriper sitt Österrike är det mer universella sanningar som distribueras, så att när han beskriver ”ett land som vårt, där allt som ni vet med stor högtidlighet är utlämnat åt stupiditeten” är det svårt att inte ana konturerna av ett annat avlångare land. Det är en mosaik, och även efter läsningen undrar man vad kortspelet watten egentligen är för något, som om det spelade någon roll, utöver att det är en ryggad för romanen.

 

Den sista av de fyra romanerna, Billigätarna, inleds liksom den första med ett motto av aforistikern Novalis. Här har Bernhard blivit en annan slags författare, eller han har helt blivit den vi känner igen som Thomas Bernhard. Han som bygger meningar utifrån en lager på lager-princip, med bisatser som skjuts in närhelst det passar och inte passar, och som bildar en smått yrselframkallande prosa.

 

Det handlar om en herre vid namn Koller som gett sig själv i uppdrag att skriva en essä om relationen mellan psyket och kroppen, och råkar upptäcka de som äter billig mat på institutionen WÖK, alltså Wiener öfftenliche Küchen, som Bernhard själv frekventerade under en fattig period på 50-talet, och som hade upphört strax innan han skrev denna roman. Därav denna minnestext om dess betydelse för att rädda livhanken på några som tillfälligt eller permanent fallit mellan samhällets snålt utställda stolar.

 

Därför denna mer uttalat politiska roman, där Bernhard bekräftar den signifikans WÖK har i människors liv, de samhällets osynliga människor som tar sig dit. Paradoxalt nog är ändå den här mest igenkännliga Bernhard-romanen av de fyra den som övertygar mig minst i den här samlingen. Kanske för att formatet inte ger honom tillfälle att fördjupa den omfattande kritik som annars präglar de större anlagda romanerna. Även här demonstrerar han sin estetik om att allt är förgäves, men den utvecklas inte riktigt.

 

Den summering han gör är ändå beklämmande så det räcker till: ”Samhället, han menade människosamhället, var konstruerat på så vis att det styrde in och förstörde och förintade unga människor på omvägar, och om vi ser oss omkring ser vi egentligen nästan bara sådana vilseledda och förstörda och förintade unga människor.”

 

Att läsa Bernhard betyder, och detta är förstås ingen originell betraktelse, att utsätta sig för honom. Han är en både svår och lätt författare. Fördelen är att man behöver inte hålla reda på plot och intrig och vem som gör vad eller säger vad, eftersom sådant ändå inte spelar någon roll – dessutom kan man lita på att han återkommer till sina nyckelrepliker och sina käpphästar. För oss komplettister är det en obligatorisk läsning som anbefalles när sprickorna i den täta utgivningen av det samlade verket nu ifylls allt mer.

 

I februari var det 90 år sedan Bernhard föddes, och min initiala tanke är att de här fyra speciella romanerna inte är den bästa introduktionen, att det vore lämpligare att börja till exempel med den självbiografiska kvintetten. Å andra sidan: varför inte inleda sin bekantskap med den här uppmjukningen? Hans stil rör sig i de här fyra korta romanerna från någorlunda normaliserad prosa till ett allt mer apart skrivsätt, med allt mindre svängrum för det vi gjort oss förtrogna med. Här saknas karaktärsutveckling och miljöskildring, och som sagt intrig eller nödvändiga hållpunkter för begreppet ”förståelse”. Det saknas också utrymmer för uppvisningen, för ekvilibrismen, eftersom det ändå inte tjänar något till.  

 

Vad det är som kännetecknar Thomas Bernhards prosa är precisionen. Den är oerhörd. Det som sker, och som man kan följa i dessa relativt tidiga verk, är framväxandet av det mest konsekvent skildrade missnöjet i litteraturhistorien. Så, han hatar, men är inte det destruktivt? Det är ett ältande som inte upphör, som fortsätter verka många årtionden efteråt, och hur kan det vara skadligt? I så fall är det vår värld som blivit ännu skadligare, ännu dummare, ännu mer mottaglig för dessa attacker mot vårt inbillade välbefinnande.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar