att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

18 maj 2021

Revolution House, Marie Silkeberg, Bonniers

I början av sin poetiska verksamhet, på det tidiga 90-talet, skrev Marie Silkeberg en minimalistisk dikt som kretsade kring sexualitet, begär, åtrå, passion, förälskelse. I sin andra bok, Akustisk Alhambra, skriver hon: ”I Guds brinnande sköte / Ligger en döende kvinna / Osläcklig hennes blick / Den får världen att brinna”. Men redan här finns ett anslag som tar henne ut från den intima sfären, ut mot en omvärld, i utblickar mot Andalusien, Katalanien och Frankrike.

 

Under 2000-talet har hennes diktsamlingar växt i omfång, och rört sig i allt vidare kretsar, blivit mer expansiv och mer globaliserad. Så har också språken berikat hennes poesi, där hon har låtit danska och engelska samverka med svenskan. Så gör hon också i sin elfter diktsamling Revolution House, som har olika platser i USA, Sydafrika, Turkiet, Frankrike, Spanien och Sverige som hållpunkter: New York, New Hampshire, Vermont, Johannesburg, Istanbul, Paris, Sierra del Ferrer, Fogdö, Stockholm.

 


Ett diktjag träffar en nigeriansk man, och de skapar en samvaro främst i Harlem, där hon forskar om James Baldwin och han är romanförfattare och Carson McCullers-stipendiat. Tid tillbringas på bibliotek, i biosalonger, under promenader, på författarframträdanden av Claudia Rankine (som Silkeberg översatt), men allra mest i sängen. De bor på smärtans meridian. Där Tomas Tranströmer i sin kärleksdikt ”C-dur” skriver om sexualiteten som ”En timme ovanför plågorna” lyder Silkebergs lösning, som hon lånar från en Peaches-låt: ”Fuck the pain away”.

 

Andra ser på dem med skepsis och fördömanden. Han berättar för henne att vita människor plockar fram ett visst leende när de ser en svart människa. Hon berättar för honom om Sara Lidman, som i början av 60-talet blev förälskade sig i Peter Nthite i Sydafrika och fängslades. Han säger att det låter som en roman: ja, varför har ingen skrivit den romanen, när det har skrivits så mycket om andra författare? En roman om Sara Lidman vore dynamit.

 

Kaffe dricks, cigaretter röks, och gräl avlöser sex. Silkeberg skriver sinnligt om kroppar och hud och hur det är att klä av en annan människa. Hur beröring känns. Hur svårt det är att leva tillsammans, men också hur svårt det är med avskeden, alla dessa departures som boken nämner, och frustrationen i brist på förståelse. Kommunikation är bra, men den bär på sina egna brister.

 

Dikterna växlar mellan berättande partier i prosa, som trotsigt vägrar sätta punkt, och därmed hakar i varandra, samt lyriska partier som balanserar innehållet. Mellan hon och han finns ett latent våld, oavsett om det kommer utifrån eller inifrån, från omvärldens fördomar eller från den egna irritationen. Det skapar en spänning i dikten, som får innehållet att vibrera av något oförlöst:

 

Gimme one sec. Jag går om fem minuter. Hans långa minuter. Som jag sitter i. Och försöker fortsätta att vara vacker. Om jag är det. Om det är det jag ska vara. Han fnyser. Går vidare. Stoppar in snörena i skon. Fashion Street säger jag. Han fnyser. Går förbi alla männen som sitter på den trånga afrikanska restaurangen. Med högt huvud. De ser på oss. Mig. Svetten rinner. Som vatten. Som tårar. Jag är rädd för svarta människors berättigade hat. Inget annat. Du är rädd för det som berättigar det. Att det ska slå ut i mig

 

Det blir kanske stillastående ibland. Det blir kanske onödigt många upprepningar av för likartade situationer. Det blir kanske för likt lösryckta oredigerade anteckningar. Men också: ofta bränner det till och blir nödvändig politisk dikt, speglad i en kärlekshistoria som görs så omöjlig. Så skriver Silkeberg vidare i åtråns poetik, som hon så länge odlat att den gjorts till hennes helt egna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar